STORPOLITIK?

Politik ägnar vi oss inte åt på denna bloggen. Mycket i alla fall. Men jag minns ett tillfälle när jag fick prata med den dåvarande regeringen på ett dagis i närheten.

Vi pratade om hur det var att få bestämma. Dom verkade tycka att det var roligt, allihop, ”Fred på jorden” och såna grejor hade de bestämt sig för att de skulle genomföra.

MEDAN ETT TAPPAT HUVUD LÄKS

Huvudet har man ju tappat från gång till annan men återhämtat sig. I symbolisk mening. Hade man dekapiterats likt Marie-Antoinette, hade man knappast kunnat göra come back på banan. Huvudlös hade man varit.

Men i det gamla skyltskåpet där miniatyrorkestrar trängs med Elastolinfigurer; indianer och cowboys och vilda djur, fann jag i natten att den gamle ‘buskern’ (gatumusikern) med banjo på magen och trumma och cymbal på ryggen, hade ramlat och brutit nacken.

Han skulle inte längre kunna spela och uppmana folk att lägga en slant i fatet vid hans fötter.

Minns ni buskern Don Partridge och hans hitlåt ‘Rosie’? Vi hörde honom en gång när han underhöll biokön utanför Odeon på Leicester Square i London. Länge sedan. Vi skulle se en tidig James Bond-film. Äskbollen? Där stod han i ormskinnskavaj med alla instrumenten igång. Även munspel i en ställning vilande på nacken .

Men nu gällde det livet för min miniatyrbusker.

Vad att göra? Leta reda på superlimmet och inled återställningsoperationen. Hur lång tid tar en sådan? Ungefär lika lång tid som det tar att skissa fram en teckning av honom. – Lite slarvigt, men långt nog för att vänsterarmen skulle bli för lång, som den älskade sa. Eller är det höger arm som är för kort? I takt med att limmet torkade hörde jag i alla fall hur han repade sig, börjad klinka på sin banjo och till slut var redo att dra en låt. ‘Rosie’? Nä. Snarare ‘Streets of Laredo’. Han ser ju så sorgsen ut.

Jag får återkomma med modifikation av vänsterarmen för att göra frun till lags. Har respekt för hennes bakgrund som konsthistoriker och konstnärsarv i rakt nedstigande led.

Den ska bli bättre. Rentav få färg vad det lider. Vatten- eller akrylfärg? Det visar sig.

 

I DESSA TIDER

– Tvivelsutan är tiderna hårda, som ”Nöjder” sa. Juleljusen har brunnit ut, mörkret råder fortfarande och den kallaste månaden februari, återstår. Vi går själsligen på knäna och får så göra ännu ett tag.

– Men solen går fortfarande upp i öster, sa ”SkinnaLars” som har koll på väderstrecken och solens livgivande krafter.

Sen försökte vi komma ihåg vilka vintrar vi egentligen gillat. Det var inte lätt. Jo de när vi var barn, så klart. Och de när vi kunde åka skridskor på isen utanför Limhamn. 1982-talet eller vad det nu var. Den klassiska vintern 78-79 mindes vi mest för allt elände den ställde till. Sånt elände som blir till roliga samtalsämnen långt efteråt.

 

18 januari

Enligt uppgift är denna dag liksom gårdagen lysande för den som uppbär pension.  Då kommer nämligen  pengarna. Och pensionärerna ger sig ut att handla. Till stor irritation för övrig mänsklighet .

Inte sällan hör man yngre klaga över att äldre blockerar kassaköerna när de, som de själva tycker, i aktiv ålder behöver komma till. De som har bråttom.

Förslag om gratisåkande med bussar för seniorer på vissa tider poppar upp titt och tätt som bussar i rusningstid och lär vara genomfört på sina ställen.

Är det inte pinsamt, genant samt diskriminerande?

Ska den som fyllt 65 tvingas till annan agenda för att anpassa sig till de som uppfattar sig som viktigare? ”Handla när du vill, bara du inte är i vägen.” Man kan bli upprörd för mindre.

 

 

 

 

17onde

Denne dagen brukade jag ringa kamraten Jan för att gratulera på födelsedagen. Som vanligt en månad för tidigt. Svärmor fyllde år, men det har hon ju slutat med. Men det är bestämt någon överlevande som ska firas denne dagen.

Var det för resten inte denne dagen Lindberg flög över Atlanten för 90 år sedan? Vi minns – av naturliga skäl – dåligt. Men vi fyllde på Jo-Jo-kortet för att kunna ta bussen in till stan för att fira den som borde firas.

Vänta på buss som aldrig kommer är inte det nådigaste när den skånska vintern härjar.

LÄKARBESÖK

Om man sticker in fötterna i trätofflorna och skuttar ut på kökstrappan i kvällstid utan att kolla eventuell isighet, kan det gå illa. Vilket det också gjorde. Därför går jag nu smärtsamt illa, men förhoppningsvis gjorde vi rätt som inte lydde den omtänksamma omgivningens råd och ringde efter ambulans. Kryckor och käppar finns redan till hands. Och färdtjänst till vattenhålet.

Men händelsen spädde på det numera så naturliga samtalsämnet ”sjukdomar, eländen och läkare”.

– Läkare är så annorlunda. Det finns de som kan boken innantill men bara sin egen tolkning och inte kan läsa människan de möter och inte missar en chans att höja sitt pekfinger, mästra och stå i, sa ”Järvinen”.

– Det finns andra som kan boken lika bra, men därtill har förmågan till egen tankeverksamhet, empati och tolkning. Jag känner en. – Vi pratar livskvalitét, säger han. Han begriper.

– Den förste mäter alltid upp ett katastrofalt högt blodtryck. Den andre mäter upp ett förbluffande bra.

– Den förste tycker att det är vansinne att skaffa insomningshjälp för en orolig själ. Förr eller senare somnar man, menar han. Om inte annat så när det är dags att stiga upp. Den andre säger bara ”Han har väl aldrig haft sådan problem själv”, och skriver ut det man behöver.

– Det finns många exempel. För oss som trots allt har tid hos läkare.

– Vi mår som den läkare vi går till, sa ”Alpturken”.

DAGENS DONT

Vår lokale slog sig frustande ner vid det runda bordet. Vi förstod att han hade haft en ”schåig” dag. Mycket att göra.

– Vad har du gjort för nytta denne dagen?

– Frostat av frysen.

– Fy fasen. Det tar.

– Om det gör. Jag är helt slut. Nu är jag värd en öl.

Det tyckte vi andra också att vi var. Dagens dont – som dansken säger – var ju i hög grad dagens ont. Då gör det gott med en öl.

KNUT KOM OCH GICK BARRLÖS

Tjugondag Knut gick och den ende vi riktigt brydde oss om var ”Konsthandlaren” Olle som fyllde år och firades. En god vän från så långt tillbaka att vi knappt minns när. Vi glömde inte bort Knut, alls inte så, men granen var ju redan ute ur huset. Det var han – granar är väl av hankön, vem har hört talas om Mamma Gran? – strängt taget redan när Tomten hälsade på. Han var ju så ful och spred ingen skogsdoft kring sig.

Vi hade så klart kunnat spreja något doftmedel på honom, men allt vi hade tillgång till var en gammal obruten wunderbaum och en burk tallbarsspray. Det hade blivit fel. Bättre linda ljusslingan i en gigantisk philippa ortuleum. Eller vad nu den växten kan tänkas heta. Några kulörta kulor därtill och illusionen var fullständig.

Så slapp vi kasta ut en barrlös speta genom fönstret ut i trädgården.

Så sjöng vi heller inte den gamla ramsan: ”Tjugondag Knut, åker han ut … lille tomten Lars.

”Men till nästa år (dvs detta) år igen, kommer han vår gamle vän. För det har han lovat.”

MED I VARJE PROGRAM?

– Lerin är en fantastisk konstnär, men måste han vara med i varenda TV-program? undrade ”Den Stabile”.

– Gardell är upptagen, sa ”Smålänningen”.

– Ah… Du menar så.

– Ska du vara med i Skavlan, ska du just ha gett ut en skiva, film, bok eller vänta barn, menade ”Kocken”.

– Men han såg inte ut att vänta något.

– Någon ställföreträdande kanske gör det?

– Varför fick inte hon vara med i TV? Det är ju hon som är på smällen.

 

TRUMPENHET

– Det kan ju betyda både det ena och det andra i dessa tider, sa ”Provinsialläkaren”. Trump verkar själv inte bekymra sig ens när åskan går.

– Inga tecken på trumpenhet alltså, log ”Den Stabile”.

– Förstår vad ni menar, sa ”Trumpetaren” – inte att förväxla med ”TrumPeter” – på tillfälligt besök.

Där ute föll de bitska, kyliga vinterregnet och på hemväg hörde vi även några åskknallar. Så här års? Kan väl inte stämma? Nä. Det kan ha varit soptömmarna som bullrade.