IDAG OCH FÖR 50 ÅR SEDAN

19 juni, 2018

Det är mest fotboll dessa dagar. Sverige spelade trögt och trist, skapade men missade chans på chans men släppte inte till något och vann till slut mot SydKorea. Vi var rentav missbelåtna efteråt. Så korkat. Det är alltid roligast att vinna.

England höll på att soppa till det. Spelade lika orörligt mot en tjockt försvar. Tunisiens. Men har ju Harry Kane och så blev det 2-1.

Brasilianare, Argentinare, Tyskar är mycket surare än vi vars lag är vinnare. Italienarna sitter hemma och gråter. De får inte ens vara med.

Hoppet om en lyckosam turnering lever.

Sommaren 1968. 50 år sedan! Inget VM på gång, så jag pallade mig upp till Parnell Square och Universial Folk Center. Eftersom vi trots allt var i Dublin och det stod i en annons i tidningen att jag skulle spela där.

Ingen stor klubb, men med trogen publik. En svensk trubadur i Dublin på 60-talet var lite udda, men det gick utmärkt bra. Delade scen med Ronnie Drew – The Dubliners.

”We are off to Dublin in the green in the green …”

Irish Independent:


I SOMMARTID

16 juni, 2018

Sommaren fortsätter. Fast nu på allvar. De förbluffande fina och kanske väl torra sex veckor med sommarväder vi haft, har ju bara varit en uppvärmning. I nästa vecka vänder det. Midsommar på riktigt och enligt kalendern. Skollov och Semestertider och med det även regniga dagar och sommarreor. Men också tid för goda möten med släkt och vänner i gröngräset. Som på bilden om än just den är tagen för 34-35 år sedan och de (vi) vuxna på bilden så småningom skulle bli både far- och morföräldrar. Utom farbror Sven som kanske är den som är sig mest lik och fortfarande är farbror Sven

Bilden togs vid vårt sommarhus i Björkhagen och fotograf var bror Inge som både hann knäppa och placera sig längst bort i bild. Han kunde inte bara laga tänder. Han var även en mästerlig fotograf.

Sommartider föder goda minnen.


FÖRSTE MAJ

1 maj, 2018

Förste maj. Lund. Människor samlas. Magnoliorna kommenteras, solen lyser, fontänens vatten porlar och studentsångarna hälsar våren i gulnade mössor. En och annan ler i mjugg. Och visst, det händer att det blåser och regnar småspik.

Vi har varit med om det många gånger. Från tidigt 50-tal på olika men ändå samma vis. Traditioner. Lund och Lundagård där vi som barn trängdes mellan fastrar och mostrar, föräldrar, far- och mormödrar, änkegrevinnor, professorskor, bridgekamrater, kusiner och syskon. Nära och fjärran och stundtals vittra vänner och släktingar som alla talade i mun på varandra, som det lät i barnaöron. Körsången bildade fond men hördes knappt. På den tiden fanns ingen ljudanläggning. Inte ens den enklaste högtalare. Ballonger, röda, gröna, gula, nlå och inte fullt så stora som Andrés ‘Örnen’, slet sig och for iväg med vinden över universitetets tak och barn grät över sina förluster som barn alltid gråter när det bär emot.

Ballongerna var mestadels runda. De avancerade hade möjligen öron och påminde om kaniner. De som hade föräldrar med medel, fick en ny i stället för den som flugit iväg. Andra fick en billigare flärpa och de flesta fick ingenting och i stället gråta sig till sängs.

Numera är ballongerna återvinningsbara, dyra, ekologiskt gasfyllda, blänkande och sammansvetsade folieschabrak som ser ut som hundar, hajar, elefanter eller traktorer och är förankrade med metalltyngder i slutänden av snöret så att de inte ska kunna rymma så lätt.

Numera är det vi som är mor- eller farföräldrar och möjligen pratar i mun på varandra; barnbarnen – i alla fall de minsta – de som vill ha ballonger och de väl sjungande körsångarna hörs över nejden med hjälp av modern teknik. Störs inte av Bleckhornens konsert på AF:s trappa eller blåsoktetten Karl Gustavs muntert musicerande i Kulturens trädgård. Mycket beroende på att musiken gives vid olika tidpunkter.

Missar man sången vid lunch, kan man lyssna och se TV-sändningen klockan sex eller kolla in på YouTube. Om man inte är på plats. Mycket är annorlunda men ändå sig likt. Utfestade spexare vinkar från AF:s balkong, buar åt vintern och hurrar för våren och förbereder helgens sista föreställning. Denna gången Uarda. Spexens spex. Jag har stått där i situationen och vet hur jäsigt det känns. Fontänen fortsätter porla och magnoliorna blomma. Sköna maj, den skönaste av månader, är här!

Var bättre hälsar man våren bättre än i Lund? tänker vi på hemvägen. Malmö FF som nesligen förlorade borta mot Kalmar – inte bara beroende på ett förfärande misstag av domaren – ska möta Djurgården om två dagar; den tredje. Och sedan ytterligare en gång, den tionde. Fast då är det cupfinal. Vi bävar och biter på naglarna.

I det sena 50-talet och tidiga 60-talet skyndade vi med tåget från Lund för att se MFF möta AIK första maj tre år i rad. Det blev 0-0- varje gång. Det enda upphetsande var att Lennart Backman hade röda skosulor i en och att Bruno Nyberg, den gamle backen, sparkade bollen över södra läktaren i en annan av matcherna. Bollen ville väl inte vara sämre än lundaballongerna.

dalmatiner


SISTE APRIL

30 april, 2018

Det finns de som kallar denne dagen Valborg eftersom hon har namnsdag följande dag. Hur firar ni Valborg? Vanlig fråga. Någon som känner någon som heter så? Vi hade en faster. Kanske var det en moster och noga betänkt fruns. Våra mostrar och fastrar hette Gudrun, Asta, Vanda, Signe och Ebba. Och en som kom halvvägs till dagens namn; Gunborg. Namn som inte tycks vara på modet. Är Ebba undantaget?

I det akademiska Lund gäller  i vilket fall ‘Siste April’. Stadsparken rustas för att stå emot invasionen av unga – stundtals alltför unga – festare från när och fjärran. Inte så lundensiskt, så där gäller nog Valborg. Men körsångarna gör sig beredda att sjunga in våren i Lundagård och magnoliorna spricker ut. Med våren, när vintern rasat ut ur våra fjällar, är det som alltid något speciellt Även om barskt kyliga vindar drar in från öster. Drivans blomma har ju lagt sig ner att dö.

Dessutom sägs det att kungen fyller år denne dagen. Så det kan slumpa sig.


TRYGGARE KAN INGEN VARA

19 april, 2018

Vi var trygga när vi slog oss ned framför skärmen. Vi var minst lika trygga som en gång i mammas famn. Men vad hjälpte det.

Malmö FF förlorade och vi höll på att gråta över eländet. Trist. Men smällar man får ta. Men HIF vann, BoIS spelade oavgjort, Rosengård likaså och även Lunds BK. Sen minns jag inte mer av de aktuella resultaten. Jo. United klarade av Bournemouth med säkra 2-0.

Bournemouth är en charmig plats på den engelska sydkusten. Där spelade vi svenska folkvisor en gång och tog sen tåget till Portsmouth för att göra samma sak inför ännu en förundrad publik. Det hölls svenskveckor lite här och där och scenerna stod inne på olika varuhus. I Glasgow och Cardiff hade vi redan varit.  I Bournemouth hann vi spela Snooker i vårt hotells nedervåning. Ett hotell som andades victoriansk trygghet till den milda grad att vi fick för oss att droskorna på gatan utanför var dragna av hästar. Vi blev förvånade när vi noterade att det inte var så. Men allt i lokalen var inrett i ädelträ och den bästa gröna filt man kunde uppbringa. Paneler i ek och resultatbanden i finaste skinn med guldmålade siffror. Kloten hade den perfekta, väl nötta rundningen och tyngden. Det kändes som om vi befann oss i en värld där inget kunde störa. Det kändes tryggt.

Visserligen hade vi druckit några Best Bitter, bordet tedde som som en ocean. Stora är de.

Detta hände för 37 år sedan, så det är ju inte att undra på.

Det ena har inte med det andra att göra, men vilken utstrålning av trygghet bilden nedan ger. Kan en unge ha det säkrare och bättre? En mjuk famn och en mamma som igen skulle våra sig på. Det säkraste stället en lejonunge vet.

Visar den i stället för en bild av Bournemouth. Vi uppammar dessutom trygghet inför resten den allsvenska säsongen. Det gäller att känna styrka och slappna av så gott vi kan. För laget gäller det att visa lejonklon.


FÖR SEN ANKOMST

11 april, 2018

– För sent har ju alla kommit nån gång, sa ”Den Stabile” när ämnet kom på tal.

– Från lektionerna i skolan till allt annat som gått att komma för sent till, sa ”GrötLarsson”. Och bett många lärare om ursäkt utan att det hjälpte. Man fick anmärkning ändå.

Själv fick jag lära mig att be om ursäkt på franska eftersom jag ofta var försenad till fransklektionerna efter lunchrasten, satt den frasen perfekt. Men betyget blev inte bättre för det.

– Man kan komma för sent till allt utom sin egen begravning.”Distriktsläkaren” log ett nöjt leende som om han just hade kommit på något nytt.

– Och alla som kommit för sent har haft sina ursäkter. Under skoltiden hette de oftast ”Jag försov mig”, log ”SkinnaLars”.

Själv missade jag rättstavningen av min blogg en natt. Kärleken kom emellan. Ett slags försening. En förklaring som fick duga för mig.

I andra klass kom bänkkamraten för sent, med skitiga kläder och oljiga fingrar.

– Bilen startade inte, sa han. Knappt nio år gammal.

Lärarinnan bara tittade på honom.

– Det var bara pojkar som kom för sent, kontaterade tant G ampert.

I realskolan bodde vi så nära skolan att jag knappt behövde gå hemifrån förrän första ringningen. Hann ändå fram i tid, men alltför ofta ändå inte och fick sänkt ordningsbetyg. För att ha missat morgonsamlingen.

Lennart och jag väntade på Jaques för en repetition  en gång. Jaques kom en dryg timme sent.

– Jag fick problem med magen just som jag stannade utanför dörren. Fick cykla hem och byta kläder, sa han.

Vem kunde ifrågasätta en sådan förklaring?

Ursäkterna är många. Förmodligen så många att de skulle kunna samlas i en bok.


BAGARENS KLOKA ORD

6 april, 2018

När vi var barn, var vi tvungna att att äta upp det gamla brödet innan vi åt av det nya. Ingen av oss kom på att fråga varför inte mammorna väntade med att köpa nytt tills dagen efter. Eller dan därpå.

– Vi växte dessvärre inte upp i ett land som Frankrike, där man handlar nybakat varje morgon hos den lokale bagaren, sa ”Konstnären” som flyttat dit på gamla dar.

– Säga vad man vill. Hembakat och färskt är alltid bäst. Gammalt bröd mår inte ens ankorna bra av.