S:a FÖRSTADSGATAN 18

11 februari, 2018

Av en slump och av en nu glömd anledning, dök en sida ur en telefonkatalog från för länge sedan upp. Förutom vad som söktes, hittades uppgifter om Drucker & son, pälsfabrik. Kring denna har vi barndomsminnen.

Minns bilfärderna från Lund till Malmö, däcksreklamen (Good Year?) som mötte oss vid Föreningsgatans slut mot Triangeln till, högersvängen ner till S:a Förstadsgatan 18 och in genom porten bredvid biografen Victoria.

Där låg ”fabriken”. Vi roade oss bland de mjuka pälsarna, svepte runt i dem där de hängde i rader. Mjukt, mjukt mot våra kinder.

Med oss hem fick vi reklampennor och gamla inbundna kassaböcker med många oskrivna sidor. Sådana som blev våra ”ritböcker”. Tänk så mycket barndomskonst som försvunnit i den tidens pappersinsamlingar. Böckerna vägde och gav mycket i de sammanhangen. Mer än vad teckningarna hade gett.

Att vi for till ”fabriken” hade sin förklaring. Pappa behövde arbeta extra. Vad det led allt för många gånger.

Sådant begrep sig inte små pågar på. Vi bara minns de spännande upplevelserna.


HUR FORT GÅR DEN FRÄCKA BILEN?

4 februari, 2018

Som småpågar var vi fascinerade av fräcka bilar och hur fort de gick. En fräck bil var alldeles extra. Var den döfräck, var den ännu tuffare. Ordets mer suspekta betydelse hade vi ingen riktig aning om eller känsla för. Fräcka visor och historier hade vi ännu inte hört talas om. Fräck(t) var ett positivt omdöme i (då)tidens anda. I stil med tjibbig.

Dog eller sinade ordets positiva klang när ”Fräckisar” blev ett vedertaget samlingsnamn för snällt ekivoka historier? Sådana vi aldrig lånade oss till att ta med i något av de 300 Byteskomikprogrammen vi gjorde för Sveriges Radio. Eller finns det fortfarande ungar som tycker att en läcker bil är fräck?

Fib Aktuellt försökte, mot betalning, mjölka oss på fräckisarna vi aldrig vågade ta med i programmet, men det gick vi inte på.

Som barn gick vi i alla fall gata upp och gata ner och kollade in fräcka bilar och hur fort de gick. Vi lutade oss mot förarsidan för att kunna se vad det stod på hastighetsmätaren. Stod det 200, gick bilen i 200. Annat kunde vi inte tänka oss.

Men så snabba bilar fanns det inte särskilt gott om. Och knappt någon av oss hade åkt så fort som i 100 km/tim. Det var fräckt nog.


MINNESMUNK

31 januari, 2018

Stötte samman med en grånad man som fällde ut sina armar till en kram innan jag hade känt igen honom. Men jovisst. Det var ju ”Munken”! På tillfälligt Limhamnsbesök.

Vi spelade tillsammans för så länge sedan att endast vi själva minns hur det var. Kallade oss ”Munkarna”. Han var en jäkel på Charmichaels ‘Hong Kong Blues’. Vi körde blandad repertoar; visor, blues och några av tidens hitlåtar. ”Baby it’s all over” var en jag nästan minns.

Munken flyttade till huvudstaden, utbildade sig till arkitekt och stannade kvar. Vi har stött på varandra några få gånger genom åren. Lustigt nog skedde detta vårt senaste möte just som jag hade fått en förfrågan om ett framträdande. Ett intressant uppdrag. Erbjudandet om ersättning var dock så lågt att jag tackade nej och tänkte: – Det är ju t.o.m. mindre än vad ”Munken” och jag en gång skulle få när vi spelade på ”Tre Musketörer” i Åkarp. En sedan länge nerlagd krog.

Så stod han där! Så det kan gå till.

Jobbet i Åkarp är f.ö. det enda där arrangören någonsin lurat mig på gaget. Vilket får anses vara ett gott facit av mer än 50 års verksamhet i det som kallas artistbranschen. Det var inga stora pengar, sett i dagens valuta, vi gick miste om. Men de hade på den tiden räckt till 15 – 20 svala öl på närmsta vattenhål. Det bud jag nyss hade tackat nej till hade inte ens räckt till hälften.

”Tre Musketörer” var en trivsam och lätt krog att åka till. Lokaltåget – det som numera heter Pågatåget – stannade ett stenkast därifrån. Åkarps station. Huse, men inte krogen, finns fortfarande kvar.


MINNEN OCH SVARTA BILAR

23 januari, 2018

När vi var små visste vi föga om det mesta. I synnerhet om världen. Ett land som markerades grönt på världskartan på väggen var stort, ont och farligt. Sovjet. Men var den stora, vida och ibland farliga världen låg visste vi ingenting om.

Vi lärde oss dock känna igen olika bilmärken efter hand.

– Alla bilar var svarta, sa ”Provinsialläkaren” när vi talade om sådana minnen.

I grannfastigheten bodde ungar vars pappa hade en ”Fordaloppa”. En A-Ford från 30-talet. Genant ålderdomlig. Den var givetvis svart. Och vem vet, kanske var det en Chevrolet?

På gatan stod stundtals även andra svarta bilar. En Citroen B11 och en Ford Anglia. I husets garage stod en bullig Ford. V8. Också svart.  Liksom taxi- och polisbilar. I synnerhet piketen ”Sarta Maja”.

Men jag såg en Tatraplan, som jag trodde var en racerbil. Den var silvergrå, precis som familjens Standard Vanguard. Och grannarna skaffade en grön SAAB 92.

Ford V8:a kunde jag önska mig. En leksaksbil. Tekno ”Taxa”. Svart så klart. Precis som de första Volov PV 444.

Att Forden fanns i ”woodie”-utförande visste jag inte. Men den var ändå alldeles för dyr att köpa, köra och svår att parkera och härbergera, så den kom aldrig på tal ens i senare drömmar. Sådana bilar gör sig bäst i gamla filmer med Humprey Bogart, Henry Fonda eller Cary Grant.

Fast en modell på hyllan kan man ju tänka sig. Får fundera på det. Finns den även i svart?


MEDAN ETT TAPPAT HUVUD LÄKS

20 januari, 2018

Huvudet har man ju tappat från gång till annan men återhämtat sig. I symbolisk mening. Hade man dekapiterats likt Marie-Antoinette, hade man knappast kunnat göra come back på banan. Huvudlös hade man varit.

Men i det gamla skyltskåpet där miniatyrorkestrar trängs med Elastolinfigurer; indianer och cowboys och vilda djur, fann jag i natten att den gamle ‘buskern’ (gatumusikern) med banjo på magen och trumma och cymbal på ryggen, hade ramlat och brutit nacken.

Han skulle inte längre kunna spela och uppmana folk att lägga en slant i fatet vid hans fötter.

Minns ni buskern Don Partridge och hans hitlåt ‘Rosie’? Vi hörde honom en gång när han underhöll biokön utanför Odeon på Leicester Square i London. Länge sedan. Vi skulle se en tidig James Bond-film. Äskbollen? Där stod han i ormskinnskavaj med alla instrumenten igång. Även munspel i en ställning vilande på nacken .

Men nu gällde det livet för min miniatyrbusker.

Vad att göra? Leta reda på superlimmet och inled återställningsoperationen. Hur lång tid tar en sådan? Ungefär lika lång tid som det tar att skissa fram en teckning av honom. – Lite slarvigt, men långt nog för att vänsterarmen skulle bli för lång, som den älskade sa. Eller är det höger arm som är för kort? I takt med att limmet torkade hörde jag i alla fall hur han repade sig, börjad klinka på sin banjo och till slut var redo att dra en låt. ‘Rosie’? Nä. Snarare ‘Streets of Laredo’. Han ser ju så sorgsen ut.

Jag får återkomma med modifikation av vänsterarmen för att göra frun till lags. Har respekt för hennes bakgrund som konsthistoriker och konstnärsarv i rakt nedstigande led.

Den ska bli bättre. Rentav få färg vad det lider. Vatten- eller akrylfärg? Det visar sig.

 


17onde

17 januari, 2018

Denne dagen brukade jag ringa kamraten Jan för att gratulera på födelsedagen. Som vanligt en månad för tidigt. Svärmor fyllde år, men det har hon ju slutat med. Men det är bestämt någon överlevande som ska firas denne dagen.

Var det för resten inte denne dagen Lindberg flög över Atlanten för 90 år sedan? Vi minns – av naturliga skäl – dåligt. Men vi fyllde på Jo-Jo-kortet för att kunna ta bussen in till stan för att fira den som borde firas.

Vänta på buss som aldrig kommer är inte det nådigaste när den skånska vintern härjar.


ÖNSKELISTOR

17 december, 2017

När vi var barn hade vi skrivit våra önskelistor för flera veckor sen.

Vi hade till och med hunnit fråga syskon och föräldrar. Mammors önskelistor var alltid de samma år från år. Som de fortfarande är. Det är möjligen det där med brevpapper som ändrats. Vem skriver vackra brev med reservoarpenna numera? Eller ens julkort. Varför offra dyra frimärken när e-post finns.

Och barnbarnens julklappar kan svischas. De önskar  pengar och struntar i fina julpapper och fiffiga rim.

Annat var det, som vanligt, förr.