– Woke up this morning ..

5 augusti, 2019

Så inleds många gamla blueslåtar. Med måndagers ruelse och klagan över vad som hänt. Fråga bara Povel Ramel.

Men denna måndag vaknar jag endast  med hes och anfrätt och hes   hals som kanske behöver förnyad behandling av specialisterna på Öron-, näs-  och hals och utan ruelse och förtvivlan likt Povel Ramel  i hans  ”Gräsänkling blues”. En av många svenska sångfavoriter – som skivomslaget berättar-  till vilken många nog kan åtminstone halva texten utantill. Frun har inte varit i Mölle och blommorna  hemmavid har inte vissnat och har jag tur, väcks jag, som vanligt sjusovande, av hennes kyss på pannan. Bättre kan man inte ha det en måndag morgon.


VI SÄGER VÄL SÅ …

24 juli, 2019

Onsdagar brukade vi träffas på ”Bullen”, mindes ”GrötLarsson”. Eller om det var tisdagar? Eller torsdagar. Skit samma. Det gick nog bra vilken dag som helst i veckan.

Harry Theander skapade ”The Bull’s Eye”, på Storgatan. I en lokal som länge hade rymt ”Wernersson’s öl och biljard”. Det blev inte Malmös första pub, men ev av dem. Vi var många som gjorde stället till vårt vattenhål. På den tiden kostade 50cl mellanöl från kran fem kronor. Och stället fick snart heta ”Bullen” i folkmun och verklighet och heter så fortfarande.

Harry Theander var tidigare konsulent på Pripps och på den tiden medlem i Sällskapet Ölhäfvarne – alltså långt innan deklinationen – och hade som idé att skapa en ny mötespunkt för häfvarna. Det gick väl sådär. Man hade ju redan svåröverträffade Skänken på Savoy Grill att mötas på. Annars blev ”Bullen” vad det led en succé och är fortfarande en institution i Malmös inre liv. Om alls inte lika billigt som då.

Jo då så att. Varför jag nu kom att tänka på detta?

Ett av knepen för att locka publik på den tiden var att anlita trubadurer. Vi var många som spelade där de första åren. Lennart Brummer var en av dem. Här fångad med sin bas på Pildammsteatern där vi tillsammans med Jan Normann utgjorde orkester under sommarbuskisen 1973. Eller -74? I alla fall ett bra tag sedan. Lennart och jag spelade ihop en hel del på den tiden. Gjorde bl.a. en LP ”Säg Nej Nu!” 1974. Och en till. slår det mig: ”Gustav, Otto och Elvira”. Men det var då.

Långt senare blev Lennart och hans hustru Suss framgångsrikt krögarpar i Skånes Tranås.


FÖRÄNDRING ELLER BACK TO BASIC?

14 juli, 2019

Försiktigt cyklande jag omkring på ett stilla och solvarmt Limhamn, träffade Vattenhålets ansvariga som var i full gång att rusta inför måndagens nypremiär. Så lagom för mig efter fyra veckor i exil!

Cyklade bort till vårt ”Semesterhål” och mötte vännerna en efter en. Första ölen på lokal – fast utomhus – smakade lite udda, men upplevelsen var god. Goda vänner.

I kvällen underhöll Max Raabe und hans Palast Orchestra på TV. En konsertinspelning från Berlin – 15 år gammal. Den första som sändes i SVT. Vi hade lyckan att se den då och här även varit på konsert i Malmö. I Tyskland var de redan stora. Och de fortsätter, med små musikaliska och personalförändringar längs vägen, att turnera Tyskland och världen runt och tycks må alldeles utmärkt med sitt grundrecept.

Vilket fick mig att reflektera över förändring för förändringens skull eller förändring för att man vill, känner ett behov av att söka nya vägar.

När vi en gång slog igenom nationellt med vårt radioprogram ”Byteskomik”, var vi med om något som är svårt att föreställa sig och förmodligen ännu svårare att göra om. Jag menar, att bli igenkänd på rösten när man köper en tidning i Kiruna … Bara en sån sak. Men känner man sig odödlig, försöker man ändå. Minns att Bosse ”Nygammalt” Larsson en gång sa: – Det där kan ni hålla på med tills ni lägger av. Och då menade han ”av åldersskäl”. Han var ju inte den som tänkte byta spår. ”Nygammalt” höll hela vägen ut.

Men förändra bara för förändringens skull? Har haft vänner i underhållningsbranschen som följt den linjen också. Kanske inte min likör.

Hålla fast, men ändå utvecklas … den heliga Graalen. Vi vet de som lyckats. Inga namn. Var och en har nog sina egna namn.

Söndagen närmar sig. Malmö FF möter Djurgården, Federer spelar final – än en gång – i Wimbledon. Lag och spelare som hållit sig till sitt. Men utvecklats. Det har även Max Raabe och hans, på svenska, ‘Palatsorkester’. Favoriter är de alla.

 

 


SÅNGER VID LÄGERELDEN

8 juni, 2019

Det finns sånger vi alltid sjungit kring brasan. Vi som är födda på 40- och 50-talet. Förmodligen lever de kvar ännu i dag. Enkla sånger. Vad är det som skapar magin?

The Kingston Trio slog igenom med den vemodiga balladen om den dödsdömde ”Tom Dooley”, (Skyldig eller inte? Ett klassiskt triangeldrama) och fortsatte med den redan väl kända och ”Wheree have all the flowers gone” och drog till på listorna med ”Greenback a’dollar”, sånger som har följt oss trubadurer längs vägen.

Kamraterna och jag var förresten med i salongen och juryn när det populära lördagsprogrammet ”Tio i Topp” sändes från Malmö. The Kingston Trio hade med en låt på listan över möjliga låtar. ”Reverend Mr Black”. Den gjorde aldrig några större avtryck i historien. Men … Som jurymedlem fick man en dosa i handen och fick trycka på mentometerknapparna för att avge sin röst. Man skulle så klart bra trycka en gång. Det gjorde de flesta väluppfostrade barnen.

Vi som redan hade bildat en Hootenannytrio tryckte som tusan. Minst femtio gånger per yngling och sekund Vår favoritlåt kom upp på listan. Klyddigare var inte tekniken på den tiden. Låten försvann från listan veckan efter.

Men alla kan sjunga ‘Tom Dooley’ runt lägerelden. Det räcker med C och G-ackord på gitarren.

 


INTE IDOL, MEN FAVORIT

5 juni, 2019

Idoler har jag aldrig haft. Men favoriter. Från de första åren med gitarren i näven bluessångaren Josh White. Det var helt enkelt han som inspirerade mig att börja spela.

Så Kingston Trio och Peter, Paul & Mary som såg till att vi bildade the Chimneys Hootenanny Trio. Sen Tom Paxton, och andra inspirationskällor till min egen verksamhet.

Beatles. Det är en annan grej.

Långt senare upptäckte jag den egensinnige och mycket specielle Leon Redbone. En fantastisk sångare och gitarrist. Honom har jag burit med mig. Hans sätt att sjunga och i synnerhet hans läckra arrangemang av ”Shine on Harvest Moon”. Fenomenal!

Nu läser jag att även han är död. Så trist.

Men vi sjunger vidare: ”Shine on, shine on  harvest moon ..up in the skie …”

 


LOVING SPOONFUL

15 april, 2019

”WHAT A DAY FOR A DAYDREAM”. SÅ LÄCKER LÅT!

När sen MFF klarar av Östersund med 2-0, kan man kanske inte vara mer än nöjd? För denne dagen. Vi smakar av glädjen och kärleken teskedsvis.

 


VÅRANINGAR I VINTERTID

10 februari, 2019

Vi såg inte schlagertävlingen, men när vi zappade förbi hörde vi en anonym röst säga: – Det är så härligt att höra en röst sjunga om heterosexuell kärlek. Det händer ju så sällan.

Jaha?

Jan Malmsjö missade vi. Eller låten han sjöng. Vi hade dock samma MFF-tröjor på oss. Men sången? Var det kanske den den okända rösten talade om? Man kan inte se allt. Eller höra. Förr var det i alla fall låten som var viktigast i Scjlagerfestivaler. Och vi gnolade på ”När det är sol och vår och man är sjutton (eller nitton?) år, är det så lite man förstår …” Den vann en gång. Inger Berggren sjöng.

Vårvindarna anades  från England via TV. Manchester United boxad till Fulham med 3-0 och Liverpool drog till Bournemouth. Solen lyste över arenorna. Och MFF spelade dagen innan sin sista  träningsmatch mot Dynamo Kiev inför torsdagens möte mot Chelsea. Det ser bra ut. Vår på väg?

Snödropparna blommar för fullt. Snöbloggar?

– En blogg får gärna vara vitsig eller rolig, möjligen polemiskt allvarlig och rentav elak, men aldrig dum i överkant, sa ”Farbror FaceBook”.

– Sa du vits-ippig?

– De trogna läsarna förtjänar inget annat, sa den gamle redaktören med allvarlig min.

– Men vad göra när näsdukarna börjar ta slut, snorkråkorna och och vintern dröjer sig kvar? frågade ”Grannen”.

 


%d bloggare gillar detta: