‘TIMMERFLOTTAR’- SIXTEN?

Nä. Timmerflottaren är en mytisk figur som det lär finnas en norrländsk Dänga om, men Sixten Nordström är något helt annat, en konstmusikens mångkunnige vägledare och ciceron. Det var honom vi underhölls av denna den strålande septembersolens eftermiddag, lockad till Limhamn av vår museiförening.

En flygel och något att sitta på, det är allt denne musikaliskt spränglärde man behöver för att kunna ge en underhållande föreläsning för en musikintresserad och lyhörd publik  Väl medvetna om detta drog vi oss till Limhamns gamla församlingshus och lät oss högeligen roas och underhållas.

Sixten pratar lättflytande, trygg och ren skånska med med humorn nära till hands. Många minns honom nog som Sten Bromans efterträdare i Svt:s Kontrapunkt. Han skulle kanske – eller rentav – kunna göra karriär som en skånsk Victor Borge? Om nu inte pedagogen inom honom sedan länge haft helt andra ambitioner.

De mörka tankar vi hade brottats med sedan vi läst om hur MFF:s supporters grisade ner sig själva, klubbens namn och våldsamt sabbade så mycket de hann ombord på tåget till Helsingborg dagen innan, försvann och vi andades den höga, klara luft som den klassiska musikens mästare kan ge genom en lysande uttolkare och ciceron.

Sixten ”’gjorde” vår dag.

”SVENTURE’S” NOSTAGIMUSIK VÄRMDE

Ny konsert i sommargrönska drog folk . 60-talsmusiken med alla hits, nästan i alla fall, värmde i Limhamns mueiförenings grönskande trädgård. På ‘Scenen’: ‘Sven-Tures’ som med engelskt uttal blev ‘Sventure’s…’ både fiffigt och lockande roligt.  En spelande, sjungande trio med två duktiga herrar gitarrister – mest påminnande om avspända tjänstemän från gitarrdepartementet som nog var långhåriga den gången då 60-talet satte trenden, och bakom sig hade en leende ‘Viveka’ på klaviatur med resten av kompet, trummor och bas, datateknologiskt förpackat så det lät nästan ‘på riktigt’.

Vi fick höra Spotnicksfavoriter med ‘taggtrådsrock’ och gamla Beatles- och andra 60-talshits i skön blandning med ambitiös stämsång.

Beach Boys ljusa klang i stämsången är givetvis inte så lätt att återskapa, men publiken var glad och nöjd.

Det lät inte alltid så rent när musikfarbröderna tog ton och gitarrerna kunde stämmas bättre, men som vår nöjde Limhamnsvän sa: – Det duger åt oss här ute i skogen, så varför petimäterklaga på det som bjöds när alla i publiken kände igen och kunde sjunga med i de välbekanta låtarna.

Publiken var klart nöjd och därmed kunde tisdagskvällens evenemang betraktas som succé. Strålande sommarväder bidrog givetvis. Alla suckade besviket när ansvariga meddelade att detta var den sista sommarkonserten i museiföreningens trädgård detta år. Gratis inträde och härliga omgivningar är alltid populärt. Nog hade den månghövdade – närmare tusen än 37 – publiken säkert orkat med en femtiolapp per man utan att tveka?

Levande och gratis musik i sommarkvällen är ju svåröverträffad. Dessutom gratis och publikrekordet hotas.

BLIR VINTERNA STRÄNG…?

Det jobbigaste  med att spela gitarr är utan tvekan att byta strängar!

Man ska sticka in den tunna strängen i ett litet hål och förankra den ordentligt innan man börjar skruva, spänna och stämma. Ett jäkla pilljobb. Flinka fingrar rekommenderas. Men vilken 70+ har sådana?

Jag gjorde övningen denna söndag och kände att min händer och fingrar inte riktigt är med på den typen av rörelser. Men till slut var den trasiga D-strängen ersatt och på plats.

Nu får jag bara skärpa mina övningsrutiner och öva upp fingerfärdigheten. Man rostar obehagligt fort om man inte spelar ofta och rentav för jämnan. Därtill sliter jag med en skadad vänsterhand och stela fingrar, så här gäller det att stämma gitarrerna och ligga i.

Annars blir vintern just sträng!

Biilden: Tillsammans med min Guild och bandet Moneymakers.Lätt känning av rock’n roll med en gammal vissångare.

ZAPPA NIGHT

Vi var nöjda med MFF:s 3-0 mot Degerfors och ägnade resten av kvällen åt Frank Zappa.

Denne egensinnige och synnerligen unika gitarrist och kompositör.

”Mothers of Invention” hette hans första band som väckte upprörda känslor överallt.

Men han var framför allt och i synnerhet kompositör. Allt bandet spelade på scen var skrivet. Noterna finns med på LP:n ‘200 Motels’. En utomordentligt underlig komposition – tror jag har skivan i mina hyllor – som även blev till film.

”Konstig” musik på min ära.

Fantastisk konstnär och vildhjärna. Vad nu en sådan är.

Jag spelade hans ”Wild turkey” i mitt första ”Sommar”-program, och det var kanske inte det mest folkliga valet av musik för det programmet. Men bra!

VERA but not AQUA

Lördagskvällen (Nja, läs kommentaren!) närmade sig godnatt när ‘deckar-Vera’ tog över TV-kvällen.

Minns ‘moster Vera som enligt släkthistorien var ”tvungen” att gifta sig med morbror Sture.

Så det kunde gå till på den tiden…. Kanske var de morbror Sture som mer kände sig tvingad till giftermål.

Resultatet blev i. vilket fall kusin Eva som var en stor fan av Tommy Steele. Hon fick även mig att hålla på honom. Elvis var ju för ‘knuttig’ för mig, som snarast var ‘Dixie’..

Vad det led såg jag Tommy Steele i ‘Singing in the rain’ på ‘The London Palladium.’Han var strålande! Vita tänder hade han också!

 

ONSDAGENS HÖJDPUNKT!

Ja, inte var det fotbollen, även om Danmark gjorde en heroisk insats mot England.

Inte heller var det den goda glassen från ‘Glassmejeriet’ på Dragörkajen vid Limhamns hamn. Fast det danska målet var sällsynt snyggt.

Nä, det var ‘Pop up’-konserten vi samma hamn.

Vi cyklade ner och lysssnade på The Buckaros, som som allttid bjöd på lättklappad rockmusik  med rötterna från  den amerikanska södern och rock’a billyn med bandledaren ”Jalle” Ohlsson i bra form.

Sen smälte vi både glass och musik och såg Danmark vara snudd på en EM-final. Men bara snudd på… Alls inte det sämsta!

KNACKELIBANG PÅ DÖRREN…VEM DÄR?

– Hannibal. Vilken Hannibal? Han i baljan!

Ni som minns, minns Povel Ramels, Martin Ljungs och Gunver Bergkvists lustiga visa. Eller lyssna på den här, vetja. Youtube versionen finna med lite längre ner efter texten.

Den blev aktuell hemmavid när vår nya ”dörrknackare” skulle levereras. Den flinke (!) postmanen från PostNord, knackade så försiktigt på dörren att inte ens hunden hörde det.

Men klok och företagsam som han var,  ringde han på… Ja inte på dörrklockan för den fungerade ju sedan länge inte alls. Men på mobilen. Oj! Nu fick PostNord beröm!

Inte visste han att det var en dörrknackare’ han skulle lämna – i forma av ett ankare i mässing – men han kom med rätt grej i rättan tid. Nu kan vem som helst knacka på… i goda ärenden. Annars öppnar vi inte, fast vi hör knacket!

Bara vi kommer på hur vi ska få upp och fast det där ankaret…

 

PÅ JAKT EFTER EN GALEN ORKESTERLEDARE

Vi pratade om musik och galenskap i söndagsvärmen på vårt vattenhåls uteservering. Sådan som är full av humor. Vi visste ju precis vem vi talade om om och hur musiken lät, full av tutor och gags.

Men vad hette han som skapade detta humoristiska kaos? Vi kom inte på namnet. Alla känner igen läget och det sökta namnet brukar dyka upp dagen efter… bara så där. Men nix. Det hände inte. Jag fick kontakta min gode vän, Den gamle redaktören.

– Du menar Spike Jones?  sa han så där självklart. Så var det. Jag borde ju veta. Vi använde frekvent hans musik i vår första radioserie… vad nu den hette.. 15 minuter galen humor varvad minst lika galen musik. Pådrag? Eller var det bara ett återkommande inslag i programmen? Jo. Ack ja. Minnet är som det är….Det tog oss veckor att komma på namnet den gången och till slut kom det..: ‘ SCOOP’!!

Spike Jones! Och hans ”City Slickers” Värt att söka upp på You Tube där det mesta finns. Han var en pionjär i den musikaliska humorns värld. En ”Ding, ding värld” i musikalisk tappning! Hans tolkning av Blue Hawai-musik har t.o.m. inspirerat Povel Ramel. Den finns där ute att söka upp och fröjdas åt.

FÖREBILDEN TAUBE

Jag hade en stark förebild när jag började sjunga visor. Och fortsatte så på tidens visklubbar och scener. Sven-Beertil Taube. Därför stannade jag nog som ”traditionalist” i branschen och kände mig aldrig hemma bland de mer ‘revolutionära’ sångarna och artisterna. Hade svårt att använda visan och sången som politiskt instrument. Eller förstå de som då kallades ‘Protestsångare’.

Sven-Bertils elegans och pregnans är svårförniknelig.

Såg nyss en dokumentär av/om honom. Vilken artist!! när han sjunger ”Så länge skutan kan gå” tåras ögonen.

Sagt och skrivet denna söndag då vi nyss upplevt hans konsert och även sett ett slarvigt Mff vinna mot Varbergs BOiS, som vi trodde skulle bli en munsbit.

Sven-Bertil Taube. En ständig favorit!

LIVET EN FEST?

TV-film om Nationalteatern. De spelade på Backateatern i Göteborg. Jag lockades aldrig av deras politiska budskap och har inga minnen av hitlåten ‘Livet är en fest’.

Trots att vi var lika unga.

För mig gällde visan och under åren i det sena 60-talet i Göteborg höll jag till på visklubben på Smålands nation. Kanske var det en helt annan värld?

Visklubbar fanns både här och där. ‘Kalmar Nyckel’ i Lund och, enligt bilden, även en i Säffle.

På 60-talet var det visor och folkmusik som gällde.

Vi gjorde en konsert på Göteborgs konserthus, Stenhammarsalen, Fred, Thorstein Bergman och jag. Svunna tider. Men livet var en fest. Absolut.