TIDSTJUVAR OCH MINNEN

15 september, 2020

På Face Book kan man botanisera i lokal och internationell historia med största intresse. Men jisses vad många som kommenterar och tycker det finns. Ofta om gamla, till synes fina, hus som rivits för att ge plats åt modernistiska drömmar och köpcenter. Politiker har sällan varit mycket för att bevara kulturella, historiska stadskärnor eller miljöer. Obegripligt många gånger och ändå fortsätter vi ge dem våra röster. På Face book får de minsann på tafsen, liksom vårt favoritlag när resultatet inte blivit det rätta eller förväntade.

Envar sin egen. expert. Eller ‘professor’ för att citera den oförliknelige Falstaff Fakir.

Och visst är det en fröjd att botanisera i historiska bilder som visar hur det en gång varit och sett ut i vår barn- och ungdom. Tänk bara när vi åkte i gamla  dubbeldäckare. Vilken fröjd att sitta längst upp och längst fram. I London eller i Dublin, som jag närmast tänker på när det gäller den jag avbildat med blyerts på fri hand. I verkligheten röd och creme-färgad. Läcker buss, men alls inte någon miljövän. Men vad bryr sig minnet om sådant?

 


SPRING I EN TIMME!

5 september, 2020

I de märkliga tider som gäller, slås rekord i sällan utövade grenar. Springa så långt man kan på en timme, får väl sägas vara en sådan. Lopp utan målsnöre eftersom mållinjen hamnar där löparen befinner sig när timmen har gått.

Det finns de som finner glädje i att springa. Jag tillhör inte den skaran. Under åren då konditionen var god, tack vare all fotboll jag spelade, satsade jag på att springa för att det skulle vara så nyttigt och sades ge mentala kickar. Men det var bara så förtvivlat tråkigt! Man skulle känna hur endorfinerna sprutade inombords, men jag hade just, som sagt, bara tråkigt, Rullade tummarna där jag sprang och undrade vad jag kunde göra mer. Jag kände ingen munter stimulans. Det var bara, som sagt, tråkigt att springa utan att ha en boll att jaga – och sätta i mål.

Kvinnan som slog världsrekord i entimmeslöpning på fredagkvällen, sprang drygt  1,800 kilometer! Inte ens ett halvt maraton.

Hur kan man ens fundera på att springa maratonlopp?. Måste vara ännu tråkigare.

Det fanns en som kunde, som vann guld under  OS 48 & 52 på både maraton (52) och andra långa distanser ( 5- och 10-000 meter- Emile Zatopek från Tjeckoslovakien. Han fick majors grad i den tidens kommunistsponsrade verklighet och blev nationens hjälte. Även under ”Pragvåren” då han , bedrövligt nog, degraderades när ryssarna slagit ner Dubcecs (rättstavat?) demokratiseringsprodess som Zatopek stöttade. Kommunisterna gillade inte människor som tänkte fritt. Jävla pack. Men Zatopek kunde springa. Trots att det hela tiden såg jobbigt ut; han slet, krängde och grimaserade och armbågade sig fram med ständigt plågat uttryck. Att springa i en timme hade dock varit en munsbit för honom.

Men han tjänade garanterat inte lika mycket som Mo Fara på fredagskvällen i detta ‘hittepålopp’

 


SKOLPOLISER

17 februari, 2020

Ung rånar unga i allt högra utsträckning. Vad ska vi göra? Frågan debatteras på varenda vattenhål och på FaceBook där de mest hätska och häpnadsväckande förslag och synpunkter lanseras. Hur gjorde vi när vi var i den åldern?

Vi som var Dixie’s var rädda för ‘knuttar’ som påstods slåss med cykelkedjor. Men det var mest snack. Jag såg aldrig något sådant hända.

Vi kände inte till dagens problem och vi som utsågs till skolpoliser fick ett vitt koppel och sträckte ut armarna när en bil närmade sig övergången där vi stod. Alla barn stannade och väntade snällt tills vi visade klartecken.

Frågan är om det hade fungerat i dessa dagar. Om bilisterna, de som ska bära sig åt som vuxna, hade brytt sig sig och bromsat in. Många gör så vid cykelövergångsstället där jag passerar dagligen med min cykel. Men jag noterar en och annan pojke som cyklar på med händerna i fickorna och inte bryr sig. De äger ju världen

Skolpoliser hade nog inte haft en chans i dagens trafik och  12-13åringar är nog inte mogna ansvaret. Tyvärr. Var jag och vi? Trafik och miljö var vänligare på vår tid och jag var stolt över mitt diplom. Det var ju ett hedersuppdrag och några större problem drabbades vi inte av.


VÄRLDEN SEDD FRÅN ETT STAFFLI

18 april, 2019

Vad tänkte van Gogh på när han målade en bro i Arles, vallmor eller ett böljande fält i Provence? Det kan man inte så noga veta.

Vad tänkte Anton von Werner på när han skildrade livet vid det tyska hovet i slutet av 1800-talet. Om än inte prick samtida med van Gogh så i alla fall på en höft. Totalt annorlunda konstnärsskap. Anton måste haft många assistenter med pennor och penslar i högsta hugg. Och en helvetisk masa människor måste klä upp sig för står som modeller.

– Stå still allihop! Vi ska göra skisser först. Det tar bara några timmar.


BÄTTRE ELLER FÖRR?

18 maj, 2018

Det var så varmt och soligt att vi inte mäktade tänka särskilt mycket. En och annan beklagade det nuvarande läget inom det ena eller andra området, men det är man ju så van vid så man egentligen inte ens gitter kommentera det.

– Ingen kör på rätt sida idag, sa någon.

– Idag är det ingen som bryr sig, sa en annan.

– Idag kan du hålla med om både det ena och det andra utan att det blir bättre, sa den tredje.

Men vädret var strålande.


VITA LÖGNER

1 februari, 2018

Skulle på undersökning och höll på att glömma formuläret jag skulle ta med mig. Det jag hade glömt fylla i. Raskt fram med pennan. Men var låg papperna? Leta, leta.

Namn och personnummer är inga problem, men längd och vikt? Jag tittade i passet. Visst ja, det måste förnyas. Jisses vad fem år går fort.

182 centimeter läser jag. Det stämde säkert en morgon för många år sedan. Men nu när artros och åren härjat och rygg- och nackkotor pressats närmare varandra? Strunt samma. Står det i passet måste det stämma.

Någon våg har jag inte ställt mig på sedan Carlsson och jag slog vad och jag fastade och led mig till 81 kilo. Det var långt mer än tio år sedan. Något har jag nog gått upp sedan dess. Det väl inte bara de gamla byxorna som har krympt? Jag lade till några klädsamma kilon, lade käppen åt sidan och kände mig flera år yngre.

Lämnade formuläret till sköterskan som knappt ägnade det en blick. Förmodar att hon antog att allt stämde. Och det gjorde det ju. En gång.


APROPÅ LÄGET

25 januari, 2018

Kassaköer och irritationer. Ungt folk vs gammalt folk. Eller alla mot alla. Det finns alltid något att klaga på. Alltid en andra sida av myntet att vända upp.

– Usch vilket väder.

– Men det är sju plusgrader.

– Men regn. Vad har hänt med de riktiga vintrarna? Och vad har jag nu för glädje av min nya, dyra vinterjacka?

– Varför har dom inte tagit bort granen på torget? Julen är ju över för länge sedan,

– Jamen det har dom ju gjort.

– Nu ja. Så var det inte igår när jag tittade.

– Hur ska MFF klara sig när dom säljer alla spelare.

– Alla och alla … Och man har ju skaffat jättebra ersättare.

– Dom bara köper och köper.

Det mesta är sig likt.

 


STORPOLITIK?

21 januari, 2018

Politik ägnar vi oss inte åt på denna bloggen. Mycket i alla fall. Men jag minns ett tillfälle när jag fick prata med den dåvarande regeringen på ett dagis i närheten.

Vi pratade om hur det var att få bestämma. Dom verkade tycka att det var roligt, allihop, ”Fred på jorden” och såna grejor hade de bestämt sig för att de skulle genomföra.


SKOLDAGS

30 augusti, 2017

Slut på sommarlovet har det varit ett tag för dagens elever. Vårt lov var längre. Började tidigare och slutade senare. Vid något yillfälle fröjde höstterminsstarten ända in i september.

1959 började vi i realskolan minst en vecka senare än årets elever. S:t Petri högre allm. läroverk och kommunala gymnasium, som det står på den gamla skolkatalogen från nämnda år. Alla elever samlade inom pärmar tillsammans med uppgifter om lärare, ordningsregler och anvisningar angående sjukdomsfall.

Det var t.ex. förbjudet att cykla, åka motorcykel, sparka boll, kasta sten eller snöboll på skolgården samt att beträda gräsmattor och planteringar i skolträdgården på sådant sätt att de skadades. Man fick heller inte röka inom skolans område eller dess omedelbara närhet, fotografera inom skolans lokaler eller uppehålla sig i portar och trappuppgångar i närheten av skolan belägna fastigheter.

Det var inte mycket man fick göra, helt enkelt. Och Difteribacillbärare avstängdes från skolan. Vid fall av barnförlamning i familjen avstängdes frisk lärjunge 10 dagar samt besiktigades vid återkomsten till skolan.

Sicka tider.

Hur gick det för klasskamraterna? Ingen riktig aning. Men de voro 29 gossar och 7 flickor. Och adjunkt Steneström, min pappas gamla studentkamrat, var klassföreståndare.


KAN DEN HA NÅGOT VÄRDE?

3 mars, 2017

Visst är det roligt att följa engelska Antique Roadshow på TV. Var kommer alla grejorna från? Kom vi att tänka.

Ett hus, ett hem ska tömmas. Vem ska ha vad? Vad ska sparas eller kastas. Vad är det ena eller andra värt? Minnen kan inte värderas och ett välbyggt och välstämt piano kostar bara en tur till tippen.

Marknaden är ständigt föränderlig. Det som var dyrt för 30 år sedan är knappt värt en spottstyver idag. Frimärkssamlarna vet hur tufft det kan vara. Vem bryr sig om jultallrikar numera? Med konst vet man som vanligt aldrig.

– Den rutiga tavlan som av någon anledning stått längst in i hörnet under alla år. Någon intresserad?

– Har aldrig förstått varför den inte kastats, muttrade någon.

– Ingen har orkat, gissade en annan.

– Helt ointressant. Tippen nästa, sa en tredje.

Den fjärde och den femte höll med.

– Men det är en äkta Glauber. En sådan gick för miljonen pund på Sotheby’s i förra veckan, avslöjade den sjätte obetänksamt nog.

– Vilken elegant, spännande och pregnant skillnad mellan rutorna. Vilken självklar uppdelning. Så exakt. Tänk på Andy Warhols soppburk. Bara genin kan skapa något så enkelt, sa den sjunde; konstkännaren.

Ett rutat bräde i olja. En tavla med rutor i. Schack matt.

– Hm. Den har något visst, sa alla och stred med näbbar och klor för att få ta över mästerverket. Men sagan om kungens nya kläder var ingen intresserad av.

Vi för se vad verket går för på kommande auktion.

konst


%d bloggare gillar detta: