MEDAN ETT TAPPAT HUVUD LÄKS

Huvudet har man ju tappat från gång till annan men återhämtat sig. I symbolisk mening. Hade man dekapiterats likt Marie-Antoinette, hade man knappast kunnat göra come back på banan. Huvudlös hade man varit.

Men i det gamla skyltskåpet där miniatyrorkestrar trängs med Elastolinfigurer; indianer och cowboys och vilda djur, fann jag i natten att den gamle ‘buskern’ (gatumusikern) med banjo på magen och trumma och cymbal på ryggen, hade ramlat och brutit nacken.

Han skulle inte längre kunna spela och uppmana folk att lägga en slant i fatet vid hans fötter.

Minns ni buskern Don Partridge och hans hitlåt ‘Rosie’? Vi hörde honom en gång när han underhöll biokön utanför Odeon på Leicester Square i London. Länge sedan. Vi skulle se en tidig James Bond-film. Äskbollen? Där stod han i ormskinnskavaj med alla instrumenten igång. Även munspel i en ställning vilande på nacken .

Men nu gällde det livet för min miniatyrbusker.

Vad att göra? Leta reda på superlimmet och inled återställningsoperationen. Hur lång tid tar en sådan? Ungefär lika lång tid som det tar att skissa fram en teckning av honom. – Lite slarvigt, men långt nog för att vänsterarmen skulle bli för lång, som den älskade sa. Eller är det höger arm som är för kort? I takt med att limmet torkade hörde jag i alla fall hur han repade sig, börjad klinka på sin banjo och till slut var redo att dra en låt. ‘Rosie’? Nä. Snarare ‘Streets of Laredo’. Han ser ju så sorgsen ut.

Jag får återkomma med modifikation av vänsterarmen för att göra frun till lags. Har respekt för hennes bakgrund som konsthistoriker och konstnärsarv i rakt nedstigande led.

Den ska bli bättre. Rentav få färg vad det lider. Vatten- eller akrylfärg? Det visar sig.