ULF OCH ULF TILL EVIGHETEN

13 februari, 2018

Magikern El Globo, alias journalisten Ulf Mörling har lämnat oss. En man jag har många goda minnen med. Som journalist och som trollkarl. Värda egna kapitel.

Lämnat oss har även trollkarlen på fotbollsplan, den intensive Ulf Larsson. Framgångsrik tränare och spelare. Vi spelade tillsammans i Limhamns IF. Full speed. På honom.

Alltid lika sorgesamt när goda vänner går bort.


APROPÅ NAMN

10 januari, 2018

Varför pratade vi om konstruerade namn? Eller inspirerades därtill? För att det är roligt att leka med ord så klart.

Jomen det var ju så att när lillebror fyllde år härom dagen, berättades goda historier och drogs minnen fram. Broren är verkligen inte den som vill klydda till det. ”Hassel” berättade: – Vid ett tillfälle, en äventyrlig resa på tre, utmanades vi att skapa oss speciella namn.

– ”Räven von Swinkelburg”, hette jag. Nästa vän tog sig namnet ”Spielefilur des Tages”. Typ.

– Vad heter du då? frågade vi Sven.

– Jag heter Sven, sa Sven.

Inget klydd. Man heter vad man heter, som ”Grötlarsson” skulle sagt.

 


MEDAN VI SÖKTE

12 december, 2017

Det kan tyckas lite pretentiöst, men det var nog det vi pratade om i den bistert vintriga måndagskvällen. Livet.

Vår vän från Portugal kommenterade bloggen där hon satt vid bordet hemmavid. En kär gäst. Hon läser den. Och vi längtade till Algarve


EN DAG SENARE

19 september, 2017

Vi kom lite efter i tiden efter lördagens bouleevenemang. Malmö FF och Manchester United spelade ju i söndags och nu är det redan tisdag. 4-0 och 4-0. Det är vid sådana tillfällen jag reflexmässigt vill lyfta luren och ringa Jan för att gratulera oss båda. Som vi alltid brukat göra. Och ofta samtidigt så det tutat upptaget i båda lurarna. Men nej, det går ju inte längre. Jan har lämnat oss. Det är i sådana stunder sorgen och saknaden gör sig extra starkt påmind.

Nöjd och glad hade även Jan blivit.


MOT KYLAN ELLER VÄRMEN?

18 september, 2017

– Hösten har inga onda avsikter, som ”Filosofen” sa. Den kan inte rå för att den för med sig mörker, regn och blåst och kyla. Den sköter bara sitt uppdrag att vara så grå som den kan, lägga grödan i mull och bädda för den vinter som komma skall.

Dagen efter våra bouleäventyr på Limhamns torg i sol, aktade den sig inte för att både åska så det small; fälla tunga vattendroppar och översvämma delar av staden, släppa hagel stora som pingisbollar och därefter avlossa ännu en knall.

Vattenhålets uteservering har av naturliga skäl avfolkats. En del av vännerna har flytt den annalkande kylan och dragit till Grekland där man dricker Ozo och dansar på rad till Theodorakis musik.  Bryr sig inte om vad dom kostar på sig för att få sol och värme.

Vi som stannat hemma hoppades bli värmda av MFF och Manchester United i stället. Och det gick ju bra.

rådos


HANS ALFREDSON

11 september, 2017

Vi visste att Hans tillvaro var tung. Så fick vi på söndagen veta att han är död. Han gick bort den första soliga dagen på länge; en dag som så förmörkades och lämnade oss i sorg.

När Hans vän Tage dött sa han, i hast hemflugen från utlandsresa och med tårar i ögonen: – Detta landet kommer inte längre vara sig likt.

Nu är det ännu mer så. Och nästan alla de som varit med längs vägen och kunnat formulera något insatt om honom är också borta. TV hade i hastigheten svårt att hitta röster. Kulturminister Bah fick svårutgrundlig anledning uttala sig. Men Lill Lindfors fanns tack och lov tlll hands per telefon.

Sorgesamt är det när våra hjältar och förebilder går bort. Hans betydelse för oss går inte att överskatta. Hans humor och kloka humanism blev vår. Så fjärran dagens flasiga ståuppare.


I KRÄFTORS VÄNKRETS

19 augusti, 2017

– Hur många var kräftkalasen? undrade kamraten.

– Legio, ty de voro många, svarade vi och alluderade då på texten i Bellmans ‘Stolta Stad’. Vilket endast den som kan sin Bellman noterade.

Vi citerade originalet ”Hur många äro vi? Legio, ty vi äro många!” och förklarade.

– Vad hade Bellman med kräftor att göra? undrade ”Grötlarsson” som sen inte brydde sig vidare.

Men många tillfällen att lyfta en bägare till kräftans lov har det givits. Missade dock en del. Till det goda SSÖ:s Vänners möte lyckades jag dock med assistans ta mig.

Vid ankomsten utdelades, till låns, lustiga hattar som såg ut att vara komna från Aztekernas rike men var inköpta i sydöstra Asien. Eftersom jag känner mig överdrivet fånig med sådana attribut, slapp jag dock bära min.

Dagen efter berättade värden att en hatt saknades när alla gäster hade gått. Hade hatten fått vingar eller fötter?

– Säg det. Alla kan väl sägas ha varit i hatten vid hemfärd.

– Något signalement?

– Han gick med käpp.

– Det gjorde ju de flesta av oss.

– Jo, men konstigt nog hittade jag en kvarglömd käpp.

– Ägaren måste vara mannen i hatten som uppenbarligen var extra mycket så till den milda grad att han kände sig upplyft och ingen käpp behövde. Han gick med käpp när han kom men inte när han gick. Lär höra av sig för byte. Om han minns vad som hände.