RESOR I NOVEMBER

23 november, 2018

November. Denna grå månad när man känner och fasar för hur lång vintern ska bli. Inte reser vi utrikes så ofta då. Men det har ju hänt. Till Barcelona t.ex.

Om man råkar hamna där är vädret oftast gott, men man vet att man ska se upp för väskryckare. Det är inte alltid sådan vetskap hjälper. Bovarna kan sitt jobb och utnyttjar tillfällena. Har själv gått någon meter bakom en kvinna som blev ryckt på sin väska och de slemma kom farande på motorcykel. Fort gick det. Som en blixt. Fortare än Fantomen springer.

Vi hamnade även på Mallorca i november en gång. Enligt de flesta kännare en Fridens ö. En uppfattning vi raskt reviderade. Där försvann kamera, delar av själen, pass, pengar, nycklar, dator, kläder, väskor och en kär skinnkavaj – inköpt i Barcelona av alla ställen.

Det är kanske Spanien man ska undvika så här års? Nä. Vi vet att det finns andra destinationer som bör undvikas. Året runt.

Men England – och i synnerhet London – har vi besökt många gånger. Även i november. Alla har varit snälla. Tror jag varit där minst tretio gånger så ofta som i Kalmar eller Falkenberg. Dit borde vi åka! Som alltid eller ännu en gång.

Och MFF slog Lunds BK i Svenska Cupen. Fattas bara annat.


TÅG I FJÄRRAN

12 oktober, 2018

Visst är det något magiskt med ljudet av tåg som ljuder i fjärran i den stilla natten. Vart är det och de resande på väg?

Stilla, varma, fuktiga nätter när ljudvågorna bär, hör vi tågen som just passerat, eller ska, Öresundsbron. Ljudet väcker fantasin till liv. Precis som de gjorde I barndomens sommarnätter när vi på distans hörde tåg på väg norrut mot Hallandsåsen eller söderut mot Ängelholm.

Och vi drömde då och upplevde efterhand järnvägsstationer där rösterna i högtalarrösterna metalliskt ropade ut meddelanden till väntande resenärer och släkt och vänner som väntade på ankommande.

– Resande till Berlin. Var god tag plats. Stäng dörrarna.

– Norrgående tåg från Fjällstalund beräknas inkomma på spår 3 om fyra minuter.

Ljudet av ett ånglokomotiv som gick igång. Signalerna vid övergångarna som ljöd. Fantasin fick vingar.

Det är säkert viktig anledning till att världen är full av modelljärnvägsentusiaster. Man kan bygga upp sin egen värld där allt kan hända. En vänlig och trygg värld. Som i de storslagna banorna i Model World i Hamburg eller nere i källaren någonstans på Limhamn där entusiaster träffas och bygger vidare.

Bilden: En järnvägsstation i sena kvällen. Lunds? Där jag många gånger i ungdomen väntade på sista, ibland första, tåget till Malmö. Nä. Just ett modelljärnvägsbygge.

Sen är en mer nutida och realistisk fråga om tåget över huvud taget kommer när man själv ska resa. Men det är en annan sak.

 


HÖSTEN GÅR I REPRIS

25 september, 2018

– Hösten har inga onda avsikter, som ”Filosofen” en gång sa. Den kan inte rå för att den för med sig mörker, regn och blåst. Den sköter bara sitt uppdrag.

Men ännu så länge har den varit snäll. Vi har inte tillgång till hummervatten, annars hade det givetvis var gott att ro ut och dra upp några tinor när nu fisket blir tillåtet.

Egentligen skulle vi vilja varit i Portugal dessa dagar. Stranden vid Alvor. En favorit sedan många år tillbaka.

Slippa röran i Sveriges ”riskdag”.

Vattenhålets uteservering går på tomme och riddarna kring det runda bordet flyttar inomhus. De som är hemma. Många av kamraterna far till Grekland. De bryr sig inte om vad de kostar på sig. Grekland tillförs några svaga svenska kronor.

– Onekligen väl planerat att åka till värme och sol just som höstrusket tar över här hemma. Men de som har farit iväg har ju missat MFF:s segerrad.

– Vi hoppas bara att den ska hålla över onsdag,  sa ”Babas den yngre”. Och helgen … 4-0 i repris. Jag gillar bra repriser.

rådos


TANKE FÖDER TANKE FÖDER …

26 maj, 2018

Idén till gårdagens blogg föddes när jag skulle lämna en kommentar till Carlos blogg om klubbtillhörighet. Idén växte och blev till en bloggtext som vad det lider även blir ett tidningskåseri. Carlo kommenterade sen raderna, vilket födde dagens reflexion.

Jag förstod att Carlo alltid håller med när han träffar supportrar till det ena eller andra laget på resor i stora vida världen. Att hålla god min i elakt spel är alltid säkrast. Det kan ju rentav vara farligt att på främmande ort högljutt hävda sina preferenser. I politik självklart, men även i så enkla sammanhang som fotboll.

En strålande lördag den 21 maj för 41 år sedan. Jag var på Mallorca för att underhålla och hjälpa till med Stjärnresors arrangemang på ön. Engelska FA-cupfinalen skulle spelas och även om det inte var lätt, lyckades jag hitta en bar som visade matchen på TV. Manchester United mot Liverpool.

Jag slog mig ner med en öl där det fanns plats. Bredvid en, skulle det visa sig, trevlig engelsman. Snabbt förstod jag att han var fanatisk anhängare av laget från The Mersey side. Matchen var jämn, om inte rentav Liverpool hade överläge. Han utgick ifrån att den unge mannen från Sverige delade hans åsikter, om han över huvud taget begrep sig på fotboll. Det fanns ingen anledning att korrigera honom. Hade jag berättat att jag var hängiven United-supporter, hade stämningen bara blivit trist.

Inte ens när United tog ledningen en bit in i andra halvlek och jag artigt applåderade, fattade han några misstankar. Liverpool kvitterade strax efter och jag såg ju lika glad ut även då. Då bjöd han mig på en öl som jag njöt när United tog ledningen på nytt.

– Gott om tid för Liverpool att kvittera och fixa årets trippel, var vi överens om. Varför fördärva en fin vänskap?

Men det brast för honom när domaren blåste av matchen och United hade vunnit. Jag reste mig, sträckte armarna i luften och skrek – YES!

– Now you´re telling me, sa han surt, slog det knappt druckna glaset i bordet och gick.

Jag tror jag födde ett livslångt hat, åtminstone misstroende, för svenskar hos honom.

Liverpool missade sin trippel – seger i ligan, liga- och FA-cupen. Det första lag som lyckades med en sådan bragd var Manchester United 22 år senare.


APROPÅ DIN FAVORITKLUBB

25 maj, 2018

Jag läste FV-vännen Carlos blogg – https://jancarloz.wordpress.com/author/carlonw2013/  och hans egenhet att alltid fråga okända människor som korsar hans väg vilket favoritlag de har, fick mig att associera vidare och minnas en resa i Italien. Jag var 20 år och liftade från Schweiz till Rom via Milano. Och så småningom från Rom till Venedig via Bologna.

Italienska män, det var alltid män som gav mig lift, hade alltid två inramade bilder – rosa plastramar, typ – på instrumentbrädan. Den ena föreställde familjen där hemma; hustrun och barnen. Den andra klubbmärket till hans hjärtas klubb.

Jag åkte små och stora Fiat, fartfyllda Lancior och Alfa Romeo och till och med en Mercedes 190 SL. Bilderna satt där i varenda bil.

Den som bjuder på lift vill ha sällskap och de två bilderna räckte för att initiera ett samtal. Vi kommunicerade på ett språk som innehöll lite italienska, lite franska (jag hade strax innan tillbringat en dryg månad i Paris), lite engelska och många gester. Jag började med att berömma hans vackra fru och de söta barnen. Föraren lyste av stolthet, berättade och gestikulerade med båda händerna men lyckades ändå hålla bilen på vägen.

Eftersom han rökte fick även jag gärna göra det. Och han blev alltid nyfiken på cigaretterna jag rökte. Franska Gallois. Han fick prova och hann sällan ta mer än ett bloss förrän han började hosta och verkligen var på väg att köra av vägen, blängde på mig som om jag utsatt honom för ett mordförsök och var redo att slänga ut mig.

Då började jag prata om hans hjärtas klubb. Jag var fotbollsnörd redan på den tiden. Var märket Milans, Inters eller Fiorentinas, var det givetvis också mitt favoritlag. Jag visste vilken eller vilka svenskar som spelade eller hade spelat i klubben och kunde även några italienska namn. Öste beröm och bollade mål och titlar. Mordförsöket var glömt och föraren ville omfamna mig. En trafikfara även det.

Sinnesrörelsen blev så stark att han var tvungen att bjuda mig på en espresso. Vi körde verkligen av vägen och stannade vid första bästa vägkrog där vi som gamla vänner bollade vidare på temat. Vi förstod och förstod inte och varje ämne tog lång tid att utreda. Vi utredde Gre-No-Lii, Nacka, Hamrin och strängt taget varenda svensk spelare som gjort avtryck i Italien.

Den sista liften till Rom gick i en elegant Lancia med en brinnande Roma-supporter. När vi kom till Arne Selmosson, släppte föraren ratten och kysste mig på pannan. ”Raggio di Luna”, ”Månstrålen!” som räddats från ärkerivalen Lazio till Roma. Hans absoluta favorit. Han hade tänkt släppa av mig vid infarten för att köra vidare åt sitt håll, men gjorde en tvär gir tvärs över den tätt trafikerade gatan och bestämde sig för att köra mig till centrum. Till Vatikanen och gatan där bussen gick som skulle ta mig till min adress. Där två svenska flickor, skolkamrater, bodde över sommaren. Men det är en annan historia.

Han släppte av mig, steg själv ur och gav mig en kram. Satte sig bakom ratten igen, vevade den sidorutan, körde iväg och ropade ”Arrivederchi!” och nånting om att vi ses på Stadio Olympico nästa gång Roma spelade match så orden ekade över Petrusplatsen.

Arne Selmosson


APROPÅ FÖRSENINGAR

24 maj, 2018

– Det är mycket nu, som den gamle konduktören sa. Han hade tänkt hälsa på släkten i nästa vecka, men får uppenbarligen skjuta på planerna. Om man ska tro tidningen.

Han ska bara till Alvesta. Men två år …

– Politikerna gör allt för att vi ska cykla, men nu börjar det bli löjligt.


UTAN NEDRIVEN AN- EL-LER EL- LEDNING

20 maj, 2018

Ursäkta den ordvitsande rubriken.

Httade en gammal rubrik och därtill inspirerad illustration. Kommer inte ihåg vad man höll på med i Uppsala på den tiden. Men problem med den lokala lokaltrafiken har man haft både här och där och lokalt. Länge.

I dagar som dessa, ska man – om jag förstått allting rätt – vara glad om tåget man tagit sig ombord på har en sittplats över, avgår i rätt riktning och i tid samt inte stannar förrän det så ska göra enligt tidtabell. Vid en perrong. Annars får man stanna kvar, svettas, gripas av panik utan man någonting får veta.

Vi ämnar åka till Österlen med både tåg och buss. Fram och tillbaka samma dag. Är det en alltför stor chansning?

Klart man är orolig.

 


%d bloggare gillar detta: