SPÅRVAGNSNOSTALGI

28 juli, 2019

Spårvagnar väcker känslor. I Göteborg och Norrköping kör man fortfarande, men i Malmö och på Limhamn sörjer de flesta som en gång var med möjligheten att åka med.

När linjer lagts ner, har man blomstersmyckat och firat av. Den sista spårvagnen mellan Malmö och Limhamn gick i mars 1973. Dessförinnan – i samband med högertrafikomläggningen – lades ”Ringlinjen” nummer 3 ner. Och året innan nummer även spårvagn nummer ett.

Samma historia. Flaggor och blommor. Minnen och tårar. Alla som varit med, tycks sakna sina spårvagnar.

I Lund har man sedan något år byggt ut en linje från Clemenstorget/Sationen till Brunnshög. Och tusentals Lundabor har skrivit arga insändare och inlägg för att berätta hur eländigt, ur alla aspekter, detta är.

Nog är det väl märkligt?

För lätt tankarna till åren då Öresundsbron diskuterades, planerades och till slut blev av. Den skulle orsaka elände och fördärv. Ha! I dessa dagar finns det ingen som inte kan tänka sig en fast förbindelse över Öresund.

Men nu gällde det spårvagnar. Så trevliga att åka med.


TISDAG? VARFÖR INTE.

23 juli, 2019

Sommarvärmen kör ett varv till. Minst. Vänner hade påpassligt bokat en resa till Mallorca i dagarna. Varför vill man dit i dette vädret? De tänkte väl att sommaren här hemma skulle vara kylig och kall.

Vi snurrade runt den omtalade ön en gång. Flera gånger dessförinnan, noga betänkt. En vacker och fascinerande ö, helt enligt alla rykten. Mallorca. ”Ön”, som den gamle Charlie kallade den. För honom fanns inga andra öar. Första gången jag for dit, kostade resan 175:- med halvpension för en vecka. En annan gång åkte vi alldeles gratis, min arbetskamrat och jag. Dessutom sannade vi bara 2-3 timmar på plats och hade extra pengar på fickan när vi kom hem framåt eftermiddagen. Hur hänger det ihop?

Flygbolagen ville fira en premiärflygning med DC 10 och arrangerade ett mycket lokalt radioprogram ombord och över Europa. ”SR”-succén ”Byteskomik” gästspelade. Det blev riktigt roligt!

Så vi har haft en hel del roligt för oss där. Ändå finns finns det en liten tagg som gnager. Frun och jag vi blev ju rånade i bilen. Trist minne. Palma är fint, Sollier är fint men kyrkklockorna ringde en gång i kvarten natten lång. Sådant är svårt att stå ut med när man är rystad efter ett bilinbrott. Säkert annars också. Vi fann en fristad i Campos i sydväst. Goda vänner med god krog. Men vi åker aldrig mer till Mallorca.

 

 


FLY ME TO THE MOON!

21 juli, 2019

Vi gjorde som så många andra på lördagskvällen. Såg ”dokumentären” om den första månlandningen. Månresenärerna spelade ju inte sig själva hela tiden, om man säger så. Men det var stort.

Rubriklåten är fin därtill. Inte bara när Frank Sinatra sjöng den. Vi brukade sjunga den delikat trestämmigt, Roger, Göran och jag, på våra spelningar i Göteborg på den tiden.

Den tiden? Visst. På lördagen var det ju 50 år sedan de amerikanska astronauterna  Armstrong och Aldrin steg iland på månen. Samma dag steg vi av tåget i Ardrossan på den skotska västkusten och såg några snuttar av rymdäventyret på en TV-skärm i närheten av stationen. Vi var nygifta och hade kanske våra tankar på annat håll?

Vi hittade i alla fall en hygglig Bead & Breakfast för natten och sökte upp en pub för kvällen där vi lärde känna John & Patricia. Två rara människor som tog väl hand om oss. Gitarren hade jag som vanligt med mig och den öppnade – också som vanligt – många dörrar. Uppdrag på en musikpub i grannstaden och annat. På den tiden stängde de skotska pubarna klockan tio på kvällen och vi gjorde oss beredda att gå. – Nej, nej, sa våra nyfunna vänner. Gardinerna drogs igen för fönstren och små assietter med smörgåsar sattes fram. – Nu är detta en klubb, fick vi veta. En klubb fick ha öppet länge … Undras om inte t.o.m. den lokala poliskonstapeln hälsade på.

Goda dagar. Vi åkte till ön Aran ute i Clyde, bukten som leder ända till Glasgow, cyklade runt bland massiva ‘rhododendronskogar’ – hur ska man annars beskriva dem? – innan vi till slut gjorde det vi hade kommit till Ardrossan stad för. Tog båten till Belfast.

Så dags var nog astronauterna på väg tillbaka till jorden igen. Själv hade jag en spelning på the ”Universal Folk Center” vid Parnell Square i Dublin att passa innan vi skulle se cupfinalen i Gaelic football. En lustig historia. Hade tänkt skriva en artikel om denna udda sport, men irländarna var inte så intresserade av att berätta så artikel blev det inte. På väg från matchen, bland alla dessa 40-50-tusen människor, som trängdes på gatan från den gamla arenan, stötte vi ihop med Jaques Werup och hans Merete! Gick vidare till puben Mooney’s på Parnell Square och några Guinness innan vi flög hem med samma plan. Men det är en helt annan historia och mycket annat som kan berättas.

Och medan söndagen fortsatte, hörde vi Svante Turesson sommarprata. Det ska en musikant till sådant. Lysande!

 

 


FIRARVECKA

20 maj, 2019

Man kan bli både glad och smått irriterad. Bredvid denna vackra tös står en hyggligt stilig ung man. Men just som fotografen knäppte, blundade han. Det ser ju så dumt ut så den klippte vi bort. 

Detta var ombord på SS Patricia från Göteborg till Hull/Immingham. Tror att vi är på ingång till det Engelska landet och goda äventyr, 1969. En resa som tog oss runt södra Enland., mot Skottland där vi påpassligt beskådade amerikanska austronauter som landade på Månen medan vi var i Ardrossan.

Sen for vi vidare till Dublin där jag spelade på Universial Folkclub. Och vi stötte ihopp me Jaques Werup och Merete på den Irländska cupfinalen i Gaelic football. Sicka tider!

Och MFF vann igen.


SÅ VITT MAN KAN SE

15 maj, 2019

Våra dataoperatörer gör från och till om programmen vi använder. Utan att berätta varför eller hur man ska hantera förändringen. Då får man lita på sin egen listighet, famla i lätt mörker och hoppas att det ska fungera. Idag lutar jag mig åt mitt eget minne och försöker se så vitt (brett) jag kan. Med ett fullgott öga och ett som funkar till 15% är det väl sådär. Men försöka duger.

Jag läste en gång att Pelé hade ett osedvanligt brett synfält. Över 180 grader. Som en av alla förklaringar till att han blev den han blev; världens främste fotbollsspelare. Något vi fortfarande räknar honom som. Alla Messi, Maradona och Cruijff till trots.

En häst lär kunna överblicka 360 grader. Svårt att förstå när man ser en hästapålle. Jobbigt måste det också vara. Vi har varit på filmförevisningar med film som visas på det viset. Rent snurrig blev man. Man kan ju inte se allt utan att snurra.

Vidvinkelobjektiv har jag aldrig haft. Varken i kameran eller verkligheten. Kanske därför synpunkterna ibland blir lite snäva. Trångt synfält är inte något ovanligt. Bland politiker och enögda supportrar rentav mer regel än undantag. Men kommun- och riksdagspolitiker har det svårt; får inte tycka själv utan måste foga sig till partilinjen. Därför tycker ‘invald’ politiker helt annorlunda än vad han tycker som privatperson, förklarade ”Den Lagkunnige” för oss. Vår lokale nickade igenkännande.

Vidvinkelslip är något ”Snickaren” använder. Tror jag. Men i trädgårdsprogram är det oftast en skruvdragare

Men man kan ju göra som jag gjorde utanför den ståtliga kro på Fyn där vi bodde påsken -75; Ta två bilder och klippa ihop. Det blir lite knackigt med linjen på taket, men  nästan hela huset och vår SAAB kom med.

saabvidkro

SPARIVERN FLYGER VILL

12 februari, 2019

Vår morgontidning ägnade flera uppslag åt att kontrollera hur mycket det kommunala folket i Skåne har flugit. De ska hängas ut, verkar det som.

Snart hänger man nog också ut politiker som ger plastleksaker till barn och barnbarn.

Ingen tidning eller TV-kanal hänger ännu så länge ut journalister som måste flyga ut i världen för att göra angelägna reportage. Men man vet aldrig. Journalister, i synnerhet utrikesreportrar, kan ju sitta på hemmaredaktionen och använda telefonen. Ringa till chefen för Långtbortistan för att kolla läget.

– Alla kan dra sitt strå till stacken, sa Syster Duktig och cyklade till sin kusins 40-årskalas. Fyrtio mil bort. Det är ju ingenting så här mitt i vintern.

– Mesta biten fuskade vi. Då var det nerförbacke, erkände hon.

– Visst. Men hur gjorde ni på vägen hemåt?

– Då tog vi en vegetarisk taxi. Åkte hem på ett bananskal.


ALDRIG PÅ EN SÖNDAG

20 januari, 2019

Söndag är det. Lördag var det nyss.

Som ung liftare hamnade jag i Grekland och då spelades ledmotivet till filmen … Aldrig på en söndag på varenda taverna. Melina Mercouri sjöng.

Själv spelade jag gitarr på en och annan krog i Plakan i Aten.

Nästa gång var det Theodorakis musik till Zorba som ljöd överallt.

Sen tog juntan över, Konstantin fick abdikera och så småningom, när juntan väl vältes, blev Melina Mercouri kulturminister.

Varför kom jag att tänka på det?  Jo Emmanuel Morfiadakis tog sig till Sverige. ”Morfi” blev lärare och politiker i Malmö. Vi träffades på vårt lokala vattenhål härom dagen, helt enkelt. En varm, god man.

 

 


%d bloggare gillar detta: