SOLIGT MEN KALLT

8 februari, 2018

Det var mest bara mulna, vindiga, fuktigt omysiga dagar veckor efter nyår. Men något slags vinter blev det i alla fall och hade snön fallit nu, hade den nog gjort sig bra på bild. I Lund, knappt två mil norrut, kan man åka skidor i den Stadspark jag lekt som barn – och även åkt skidor. Men något skidföre på Limhamn blir det inte tal om. Tack och lov. Gräsmattan är mest fläckvis frostnupen och påskliljorna som just börjat skjuta sina skott upp i ljuset, har blåst av sin verksamhet tills vidare.

Ohyra och mördarsniglar får sig förhoppningsvis en välbehövlig knäck.

De positiva kollar dagsljuset – två timmar mer – och kallar tiden för ‘nästan vår’.

Vi som fryser om fötterna tvekar och avvaktar Vasaloppet. När det gått, vet man att vintern inte längre har någon chans.

 


HÅLL UTKIK!

6 januari, 2018

Det stod en äldre man och pekade, syftade mot gatuskylten till gatan där vi bor. Varför gjorde han det? Därom veta vi föga. Mer än att en astronom gärna ville ha bilden för sin synnerligen läsvärda www.astb.se/cassiopeiabloggen. Snygg hatt och morfars käpp i hand levereras därtill.

Gatan hette ursprungligen endast Brahegatan, men när Limhamn slogs ihop med Malmö, tyckte man att namnet lätt kunde förväxlas med Bragegatan i Sofielund. Därför lade man till Tycho, Karl-Bertil Jonssons fars förnamn, utan att mena något särskilt med det.

Hade jag fått råda, hade gatan hetat Gunnar Målares gata. Men det är en annan sak.

Men astronomen har något annat i kikaren. Därom råder inga tvivel. Ta del av hans forskning på bloggen. Intressant och lärorikt. Det är annat än att identifiera Karlavagnen.


NYÅRSUTBLICK MOT EN BRO

2 januari, 2018

Nyårsdagen var som nyårsdagar ofta är. Stilla, grått fuktiga, kyliga och trötta. Sov vi inte länge i sängen, gjorde vi det därefter i TV-stolen innan det blev dags gå till sängs när nästa natt närmade sig.

Vi såg även ett program där högst levande och kloka äldre damer över kaffe och kakor funderade kring åldrandet och döden. Om alternativet att kasta sig från Västerbron när de inte längre kunde sköta sina egna bestyr. Ett program från Stockholm. Mörkt, men ljust i tonen. De insåg med leenden att staketet på bron är för högt och någon fick lätt svindel.

Mellan lurar och program njöt vi även av bergtunga med riven pepparrot och annat som blivit över från föregående aftons måltid. Tunga var vi därtill själva.

Då och då vann favoriter i skidbackarna och på fotbollsplaner. Myhrer, Liverpool och United. Då vaknade vi till. Men så kom den häftigt uppumpade, uppskrivna TV-serien ‘Bron’ för en sista säsong. Och tog med sig allt svart och tungt som det är i den serien. Upphovsmännen har kämpat med att få svart bli ännu svartare, omgång för omgång. Knappast nyttig för själen. De vill inte att vi ska somna efteråt.

Sherlock Holmes är en sak. Det är skillnad på saga och Saga. Här blir allt perversare, sjukare, absurt svartare och mörkt blodigare gång på gång. Varför tittar vi? Har vi denna dystopiska längtan i oss? Tveksamt.

Men de som skriver och producerar succén blir glada och rika. Säljer till hundratals länder. Säkrar sina pensionser. Sådant är ju roligt. Inget är som succé.

Vi hoppas det går bra för Saga till slut men låter andra titta. Sen kommer hon kunna skörda lagrarna och spela alldeles nästan normal karaktärer.

Men innerst inne längtar vi till somriga utflykter ett kvarter hemifrån varifrån vi kan beskåda bron som den verkligen ser ut när sommaren är tillbaka och sommarmolnen lättar från sin nattvila.


NYTT OCH GOTT, HOPPAS VI

1 januari, 2018

– Visst blir det ett kanonår, det som nyss har börjat, sa Bill

– Kanonår är ordet, sa Bull.

– Det bästa på länge. För en gångs skull, sa Bill.

– Det bästa på länge. För en gångs skull, sa Bull.

GOTT NYTT ÅR!

NYÅR


PÅ LIMHAMN VÄXTE PROFILERNA LÅNGSAMT

8 december, 2017

Vi pratade om profilerat Limhamnsfolk. Allt från RF Bergs tid till nutiddax.

Vi har stött på en hel del genom åren. Då eller nu levande. När ”Limhamn var Limhamn”, som dom sa, blev man inte profil över en natt. Numera går det fortare. Precis som idoler blir idoler efter ett par TV:program.

Som det går undan med byggnation och etableringar kan en ny krögare på Limhamn raskt bli profil.

– Ett kan man veta, sa ”SkinnaLars”. Krögarprofiler flyttar alltid vidare inom två år.

För vanligt folk tar det längre tid.  ”Gunnar Målare” var egentligen bara en glad målare med en räv bakom varje öra. Men en tillräckligt stark profil för att få sin egen gata. ”Gunnar Målares Gata”. Vi bor på den, så vi vet. Helt officiellt är väl inte namnet, men Göran Andersson, mäklaren, använde gatunamnet i sina annonser.

Gunnar var medlem i Kägelklubben Kulan. På den tiden bestod den endast av riktiga Limhamnare. Numera är det mest trevligt folk från grannbyar som Bunkeflo och Malmö. Trevligt folk givetvis.

Mästerbrottaren Johan Richtoff var en stark  och tidig profil. Fotbollsledaren ”Ivar Blå” en annan. Limhamnshistorikern Gerhard Larsson. Mor Olsson. Den första barnmorskan. ”Clownen Miko”, Göte Forsberg blev det – motvilligt? – så småningom. Och många andra. De förekommer i många berättelser om Limhamn. Algot Käck ska vi heller inte glömma. Hans fiskaffär pratar man särskilt ofta om i dessa julskyltningstider. Han fisk- och skaldjursskulptur i butiksfönstret när det var dags för juskyltningssöndag. Den gick man man ur huse för att beskåda.

Trots att Algot arbetade var natt inför den söndagen år efter år, hittar jag inte en enda bild på verken när jag söker på nätet. Kanske stod det alldeles för mycket nyfiket folk i vägen för fotograferna?

Limhamns Museiförening har måhända några dokumentationer i sitt arkiv? De vore värda att presenteras i ”Limhamniana”, föreningens alltid intressanta årsbok.

– Men om man tänker efter, fortsatte ”Skinnars”, kunde det räcka med ett framträdande i Hylands Hörna eller Karusellen för att man skulle slå igenom och bli profil. Tänk bara på ”Snoddas” och Cecilia Bruce.

– Men det är klart. Dom kom inte från Limhamn.


MINNESVÄRT

11 oktober, 2017

Har kanske berättat den förr, men tål att upprepas:

I barndomen drömde jag om en jordglob. Geografi och historia var de skolämnen som på riktigt intresserade mig. En jordglob stämde in i båda. När jag blivit vuxen och fått både råd och plats, skaffade jag mig en. Tillverkad i ÖstTyskland, men den var färgglad ändå. När den efter hand blev inaktuell och svår att hitta plats för, ville jag göra mig av med den. Bestämde mig för att köra den till tippen. Men, slog det mig, det finns kanske någon som skulle bli glad för en jordglob. Jag ställde den ifrån mig utanför huset, gick in och skrev en memolapp att fästa på globen: ‘Ta för dig. Världen är din!”

Skyndade mig tillbaka för att sätta hälsningen på plats.

Då var globen borta.


SPINNING WHEELS

10 oktober, 2017

What goes up, must come down. Eller tvärtom.

Vi har ofta anledning att låta minnen snurra runt. Spårvagnen, linje 4 mellan Gustav Adolfs torg och Limhamn, ibland ända ut till Sibbarp – ibland bara till Geiersgatan, förekommer flitigt i minnessamtalen.

Vändhållplatsen och minnet finns kvar, men spåren är sedan länge upprivna.

197o eller 71 lyssnade vi på ”Blood, Sweat and Tears” i Malmö Folkets park.

Det har ju ingenting med spårvagnsminnen att göra, men jag träffade en gammal kamrat som köpte varenda platta bandet gav ut och 1970 flyttade han till det ”Blå” huset på Limhamn. Därifrån kunde han se 4:an vända och personalen ta en välbehövlig paus.

Så hade han det några år tills spårvägslinjen lades ner. Fast det var nog inte därför han flyttade. Låten är fortfarande bra. Snurrar på.