50-ÅRSJUBILEUM …

12 november, 2018

För 50 år sedan var alla MFF:are ledsna då laget blev tvåa i Allsvenskan efter en tuff sista omgång. Minns inte datum, men jag var på plats … I Göteborg. Minns heller inte vilken match som spelades där, men på löparbanan stod ungar klädda i de inblandade lagens färger i den rangordning som för stunden gällde. Rysligt spännande var det. Flera lag kunde ju vinna. För MFF gällde det att slå sin motståndare, så hade saken varit klar. Men vi blev ledsna.

I år. Denne söndagen 11..11. blev alla glada över en ”bronsplats”. ‘Vi’ blev trea.

Nu heter det inte brons i den allsvenska fotbollens värld när ett lag blir trea. Då vinner man ”Lilla Silvermedaljerna”. Fyran får brons. Varifrån denna tradition hämtats har jag ingen aning om, men så är det.

Då (1968) som nu (2018) mötte MFF Elfsborg på hemmaplan i sista matchen; spelade ut motståndarna men lyckades inte göra mål. Så förlorade man guldet på sämre målskillnad. Öster, nykomlingar i serien, vann. I år vann man/vi den viktiga tredjeplatsen på målskillnad sedan Öster(sund) lyckats spela oavgjort mot Hammarby. Och Di Blåe är garanterade spel i Europa även nästa år. Det är viktigt.

Sett till hur den usla vårsäsongen tedde sig var det ett strålande resultat. Hammarbys supportrar har givetvis all anledning att gråta, men det får de göra själva. Ta en gravöl på hemmakrogen ”Kvarnen”.

Eric Persson sa/skrev en gång att ”Guld tar man, silver får man”. Ett citat som många sportjournalister har tagit som sanning genom åren. I den skaran ryms förvisso inte så många filosofer, men i år tror jag även att de håller med om att MFF inte bara tog utan vann en tredjeplats och små silvermedaljer därtill.

En strålande helg blev det. Alla hästar sprang rätt.

Inför matchen hyllades familjen Tapper – tre generationer som spelat i himmelsblått – med ett grandiost tifo. På bilden räddar Elfsborgsmålvakten John Hedin när Staffan Tappar tycks ha läge att sätta guldmålet för 50 år sedan. Idag är Staffan vår främste entusiast och förvaltare av MFF-historiken.


GRIPEN

9 november, 2018

Ännu en viktig match. Kanske inte så viktig efter en begravning?

MFF fick 1-1 mot Sarpsborg. Ett tufft, finesslöst och grovspelande Sarpsborg. Drilloskolade? Men MFF visade heller ingen riktig finess. Men säkrade nog någon miljon.

Vi brydde oss lagom, gladdes åt att Rosenberg spelar vidare och tänkte på gamla hjältar. Legendarer. Marcus tillhör den skara.

Helge Bengtsson, ‘Gripen’ kallad, stod i Malmö FF:s mål under 40-talet och fram till 50 eller så. Laget vann Allsvenskan fyragånger och vi har sett många bilder från den tiden när han var med. Men aldrig någon där ”Gripen” kastade sig och gjorde bravurräddningar.

Han behövde kanske inte. Jag har träffat honom men aldrig sett honom spela. Frågan är; kastade sig någonsin ”Gripen”?

F.ö. kallades han inte Gripen för att han grep bollen, utan för att jobbade för bryggaren som gjorde ölen Gripen.


– DOMAREN E MUTAD!

2 november, 2018

Så har fotbollspubliken rop skallat mången gång när fansen besviket noterat att domaren blåst till motståndarnas favör. Nu senast gällde det MFF:s snöpliga resultat mot AIK tack vare en överstressad domare. Han beskylldes inte för att vara mutad, men känslomässigt var han uppenbart obalanserad och omdömet därigenom beklagligt snurrigt. Kunde inte räkna till 9,15 så det fick bli elva i stället.

– Ah! Sånt jämnar ut sig över en säsong, sa den gamle redaktören när vi under i övrigt muntra former möttes på onsdagkvällen. En gammal och nästan utsliten klyscha som jag raskt, barskt men vänligt bannade honom för.

Domare som starkt påverkade av det ena och det andra och ibland pengar, har mången gång ställt till det.

Låt mig ta några (3) exempel som sticker ut:

1. Domare Astonomischs Sekretär Doktor Hemmerlich Schnitzler som i en match mellan BIF KRAGENBURG OCH FC SCHNARSTÜCKEN i slutsekunderna blåste straff för hemmalaget (som riskerade att åka ur serien) när motståndarnas center hade målchans på andra planhalvan! 1-1 blev 2-1. Domaren påstod att sett hotfullt på honom och tänkt fula tankar. Hemmalaget klarade sitt kontrakt sedan straffen gått om tre gånger – tills det blev mål och i stället för att de snarstuckna motståndarna (de underlät ju inte att protestera) skulle vinna serien kom BORUSSIA FABELHAFTIG (där domarens son spelade) att göra det. Som var och en anar, spelades dessa matcher i Tyskland.

2. Domare Gertfrid PÅLSSON, Åmål, som i matchen mellan IFK FF mot BK IF blåste frispark till hemmalaget för hands när han själv slog bort bollen och därmed räddade IFK FF i en prekär situation där bollen höll på att gå i mål! Kort därefter gjorde hemmalagets centerhalv självmål och domaren dömde för mål. Till IFK FF (det var ju de som gjorde mål..!) som därmed vann matchen. BK IF blev aldrig mer sig självt och lade tre månader senare, efter seriens slut, ner sin verksamhet.

3. Domare Frans G B-son som i en match mellan STRÖMMINGE och GLÖMMINGE vid ställningen 0-7 i första halvlek drog upp en kortlek och frågade den farlige centern Harry Måleryd (som gjort alla målen) vilket som var spaderkung. Då spelaren gissade fel (domaren hade märkt korten) och drog upp en naken klöverdam, blev han utvisad. Proceduren upprepades sju gånger varvid bortalaget fick spela andra halvlek med tre man. Och förlorade med 11-7.

– Men det var starkt att hålla så pass tätt, skrev hemmapressen dagen efter.

Detta är alltså bara några exempel på hur det kan gå. Och jag har då inte nämnt den italienske domaren Pucko Puchini som redan i början av matchen mellan FC PARMESANI och FC GORGONZOLA ramlade på planen då han glömt tömma sin ficka på mutpengar och tappade balansen. Sju miljoner lire i småpengar. Han stängdes av i tio minuter och matchen blev därmed lika mycket försenad, vilket irriterade de delar av publiken som skulle ta tåget hem. Tågen gick nämligen i tid.

I inget av nämnda fall jämnade ”det ut sig” när serien var slut. Och alla vet vi att fransmannen Machin (bilden) lurade inte bara MFF och vad det led avslöjades av UEFA för att låta sig mutas. Gång på gång.

Hade makterna (och domarna) varit rättvisa, hade MFF (vid en opartisk besiktning) för närvarande haft 65 poäng och AIK möjligen 58 inför allsvenskans två avlutande omgångar. 4-0 mot ÖSK var dock hel ok och domaren skötte sig. Som dom oftast gör.

 

 


BETKAMPANJ

1 november, 2018

Höst; sockerbetorna skördas och minnesbetorna flyger i luften. De som är sugna, inväntar Mårten och gåsen. MFF har inte längre chansen att vinna serien. Bistert. Men kan fortfarande klättra uppåt. Och spelet i Europa League fortsätter.

Alls inte en säsong att glömma.


FOTBOLL FÖR NÄRVARANDE

31 oktober, 2018

Vi hade inte smält måndagens domarfadäser och matchen mellan AIK och MFF.

Vi pratade om om matcher vi varit med om på plats sen debuten i april -59 när MFF mötte HIF.  Vi har sett MFF spela allsvenskt i Trelleborg och Landskrona. På två olika arenor i Göteborg, tre i Stockholm, minst en i Växjö och alla andra vi inte kom på. Det finns en del att välja mellan. Hur många på hemmaplan? I hur många har domaren fördärvat upplevelsen?


– SURT, SA INTE BARA LÖFVÉN

30 oktober, 2018

Vi var nervöst spända, gladdes och vågade ändå inte jubla. ”Allt kan hända. Bollen är rund”, som de stora tänkarna säger. Men MFF såg ut att vinna klart. 1-0 borde dessutom vara det dubbla.

Så kvitterar AIK på en synnerligen tveksamt dömt frispark (men strålande slagen) i den långt gångna tilläggsminuten. Och domaren stegade upp avstånd från boll till ‘mur’. Det ska vara nio meter komma ngt lite. Domaren stegade upp elva meter! Det blir givetvis lättare att skjuta prick då. Bistert. På många vis.

Att det sen blev upprört och det ena gula och röda kortet delades ut var ju inte mycket roligare.

För Löfvén blev det också dags att kasta in handsken. Så låst och tråkigt det verkar vara i den svenska politiska verkstaden. Dessvärre mycket beroende på att så många väljare inte lärt sig av historien. Men det kom kanske inte som någon överraskning. Det ser ju ut på liknande vis världen över. Brasilien, USA, Ungern och Italien.

 


BOSSE, MFF-HAMMARBY

21 oktober, 2018

Vi har sett lagen mötas många gånger. Oftast har det känts lugnt inför matcherna. På 60- och 70-talet och långt framåt handlade det oftare om 6-1 till Di Blåe än oavgjort eller förlust. Fast alls inte hemmamatchen 1962. Hammarby gjorde sitt mål, men MFF gjorde inget. Trots att Bosse Larsson gjorde sin allsvenska debut. Han A-lagsdebuterade mot brasilianska Flamengo några dagar innan. Då gjorde han mål efter 20-sekunder. Vilken spelare och vilken karriär han skulle få! Och, såklart, så mycket glädje och framgång MFF skulle få av och med honom.

Vi stod på ståplats redan när han debuterade och tio år senare kallade vi honom ‘Kungen’ och ‘Kobran’ och jublade när han blev ‘styv i nacken’ och satte fart. Då var det allvar. Jaques Werup stod med oss där på läktaren och använde våra epitet i sin bok Hemstaden. De har även fått inleda Staffan Tappers, Micke Sjöbloms &  Ander Roos fina bok om honom. Vi känner oss medskyldiga när vi läser orden.

Vi lyssnade på Staffan härom kvällen. Han höll ett spirituellt och roligt föredrag om sin lagkamrat kung Bosse. Vi tog givetsvis den maffiga boken med hem. Sköna texter och rikligen illustrerad med fina bilder. Vi är många, men svåra att urskilja, med i trängseln på ståplats på många av dem. Vi var ju där! Jag får nästan samma stolta känsla som när jag – 14 år gammal – såg omslagsbilden på tidningen Rekord som just hade ramlat ner i brevinkastet; Pelé på Malmö Stadion och alls vi på ståplats i bakgrunden. Brasilien slog MFF med 7-1. Lasse Granström gjorde vårt mål.

I boken finns en bild där Bosse nöjd springer ut från allsvenska premiären 1972 drygt tio år senare när han redan hunnit spela – med succé – tre år i Bundesliga, men vänt hem till Malmö och tryggheten. MFF hade slagit HBK med 5-2. Mina ögon söker en ung man i läktarvimlet som raskt är på väg från stadion. Jag fick ju i hast cykla till Malmöhus slott där gitarren och övriga medlemmar av Werup/Sjöström-gruppen redan väntade. Vi skulle ge en konsert och jag hade nöjt konstaterat att jag skulle hinna med både repetitionerna, matchen och konserten om jag lade på en rem.

70-talet  var annars en tid då jag aldrig, åtminstone ytterst sällan tog några engagemang/trubaduruppdrag när MFF hade hemmamatch. Fullständigt galet kan tyckas, men så ‘Blå’ var jag.

Sista gången Jaques och jag såg en match tillsammans vann MFF med 6-0 över Hammarby. Nicklas Skoog satte sista målet, en frisparkspärla i krysset.

Hammarby har arpat upp sig sedan dess. Söndagens match var viktig. Nervöst var det, men Vi vann med 2-1. Därefter såg vi förlängning av Uniteds match borta mot Chelsea. Vi ledde med 2-1 där också! Ända tills det återstod 30 sekunder … 2-2. Men solen sken.

Boken om Bosse rekommenderas å det varmaste . En viktig bit fotbolls- och Malmöhistoria.