MOTIONCYKELÖVERFALL – ETT FALL FÖR POIROT?

18 februari, 2020

Stomen ven, åskan dånade, regnet föll och natten innehöll alla de klassiska ingredienserna för en gammal engelsk deckare. Så hade vi också följt en sådan på TV. Satt fredligt  och läste.

Satt och…. Jo då. T.om bekvämt Klart man  inte anade oråd. Det gör man aldrig i Agatha Christiess berättelser.

Men så! Motioncykeln slog till bakifrån! Akta er för sådana, säger jag bara. Men så småningom kom givetvis Poirot och löste fallet. Och tro det eller ej,  jag överlevde. Fruns bild visar hur farligs motionscyklar kan vara när dom attackerar bakifrån.


UPPGÖRELSE I BIBLIOTEKET

9 februari, 2020

När Poirot kallar, om så än i biblioteket, kommer alla. Även den skyldige för att bli avsjöjad. Kan man inte tycka att det är lite märkligt?

– Om man är skyldig till det brott Agatha Christie h<r uppfunnit, ser man väl till att sopa igen alla spår efter sig och sedan fly fältet? menade vår gäst vid TVn.

Men deltagarna i tant Agathas mysterier gjorde som hon skrev och bestämde, anlände till biblioteket och blev avslöjade.

Dumma var de, men det såg givetvis författarinnan själv till.

 


BEHOVET AV SÖMN

16 januari, 2020

Stora ledare lyfter gärna fram hur bra de klarar sig med lite sömn. 5 timmar är mer än nog, resten är slöseri med tiden, kan de hävda.

Malmö FF:s förre ordförande, bankdirektören Hans Cavalli Björkman (HCB)  var bestämt sådan det finns och har funnits fler. Napoleon, påstår jag utan att minnas. Män – för det handlar ju oftast om män – som till taxichaufför som undrar vart resan ska går – enligt elak historia om HCB – har svarat: – Kör mig varsom helst. Jag behövs överallt!

Den bristande förmågan att klara sig på lite sömn – annat har – givit de flesta av oss insikten att vi saknar riktiga ledarskapstalanger. Inte vaknar man efter några timmars djup sömn med känslan av att världen behöver en och skuttar upp i ottan för att uträtta stordåd.

Regniga, gråa dagar är det ofta precis tvärtom. Varför stiga upp idag? Det känns bättre att ligga kvar.

Läser nu, som bekant för bloggens trogna läsare, några biografier om Winston Churchill. Onekligen en stor ledare som fick mycket gjort, även om det behövdes många år och ett världskrig innan han fick tillfälle att visa den sidan. – Får inte Winston sova sina åtta timmar, är han som ett vrak, sa hans hustru Clementine.

Knepet var att han alltid sov middag, så det var totalen som räknades, läser jag. Som själv aldrig sover middag, även om det skulle behövts många gånger då natten innan blivit sen

Man skulle nog göra som Winston och broren, börja dagen med ett bad. Sen ett glas torr champagne och en cigarr? Nja. Då skulle man nog också liksom WSC. också ha tillgång till en sekreterare som satt för öppen dörr bredvid badrummet och tog diktamen. Och sen en middagsglur efter lunchen med frun och därefter dagens andra bad, mer skumpa – hur såg hans lever ut?- och nya insatser av sekreteraren. Då skulle ni fått se på andra bullar..! Så fick han också Nobelpriset i litteratur, fast han sällan själv använde pennan för sina storverk.


PÅ MINNESBANKEN

14 januari, 2020

– Får man utdelning på det man har i minnesbanken? På, ska det givetvis heta. ”Skinnalars” var nyfiken.

Det är väl en fråga om man kan sälja in sina minnesberättelser till något förlag, tänkte vi. Projektet har lockat ibland, men det är ju inte alltid så givet att intresse finnes. När jag läser om den briljante – författaren – Winston Churchill, anar jag att det finns möjligheter för den som har någonting att berätta och gör det väl. Då kan det hända att förläggarna ringer upp och har en hygglig garantisumms till hands. Eja vore man där, sa den gamle redaktören när ämnet kom upp.

Tänk att väckas av ett samtal från en driftig redaktör som säger – Klart vi gör en bok,

Det har minsann hänt mig en gång. Den vilde förläggaren Timo Kärnekull var ständigt positiv till nya projekt. Det handlade då inte om minnen utan Byteskomik. Det var en annan sak. Mer om Byteskomik, men det var ju nog så bra och böckerna gick åt som smör i Småland. Kanske för att vi ofta reste dit och signerade böcker. Klart man var glad.

Men numera är telefonen tyst. Ingen ringer ens för att vilja göra en ljudbok av befintligt material även om det finns förläggare som tycker att det borde göras. Men man vet aldrig för man ska ju aldrig säga aldrig. Sägs det.


CELLOFAN

10 september, 2019

Cellon är ett vackert instrument. Både till utseende (vilka kvinnligt vackra former!) och dess sonora, djupa  klang. För tankarna till  ett material som var modernt att slå in praliner i. För den som kommer ihåg.

Därtill även signaturen för en favoritkåsör. Olle Carle;  alias”Cello”.

Jag hittade som ung hans böcker i föräldrarnas bokhylla bland historiska minnesskrifter och en och annan Steinbeck – ”Missnöjets vinter”och ”Resor med Charlie” – mins jag bäst, och kunde stolt få för mig att pappa hade känt författaren eftersom en av böckerna var signerad med hälsning till. Ja, ja. Sånt kan man få för sig. Men ”Cello” var rasande rolig att läsa. Ordsnabb utav Guds nåde.En ekvillibiststisk ordlekare Han sådde kanske ett frö? Vad vet jag som så lite vet. En av hans titlar hette ”Skörda och så  vidare.” En annan ”LÄTTA TANKAR SOM LÄTTAT ANKAR”. Sådan var ordlekaren. Cello. I det tidiga 70-talet när allt skulle vara politiskt, ifrågasattes sådant. Liksom Povel Ramel. Jag blev i alla fall en Cello -fan  Bilden: Annons för kåsören Cello på egen hand?


ÄLDRE KLOKSKAP

9 september, 2019

–  Gamla människor vet hur det är att vara ung. Unga människor vet inte hur det är att vara gammal…

–  Men du kommer att älska det.

Citatet är saxat ur en intervju med författaren till världssuccén ”Tjänstekvinnans berättelse”, Margret Atwood. Jag läste den samtidigt som jag sneglade på en ”inbjudan” från sjukhuset till en undersökning som är relaterad till livet som äldre man (Sådan är man väl när man fyllt 70?).

Söndagstidningarna var fulla av läsvärda artiklar som gjorde läsaren en både klokare, insiktssfullare och mer ödmjuk. Som intervjun citatet ovan är saxad ur. Jag ser på porträttet av författarinnan, född -39 – och tycker mig känna igen henne. Någon roll i en engelsk dramaserie? ”Är det inte hon som…?”Nej.  Visserligen gjordes en uppmärksammad TV-serie byggd på hennes genombrottsroman, men skådespelare är hon inte. Hon bara ser ut så och utstrålar intellektuell, positiv klarsyn – sådan man ofta stöter på i Storbritannien. Vilket kan låta märkligt med tanke på premiärminister Boris Jonsons sätt att buffla sig fram i debatten. Men engelska är hon inte; ger bara det intrycket. Född i och bor i Kanada och är aktuell med en ny roman, fylld av en bister framtidssyn. En sådan man nog borde läsa för att bli lite klokare.

Frågan är bara vad man ska göra med denna, då delvis nya, klokskap. Jag fick i alla fall med mig några tankar inför den kommande natten. Det är ju aldrig fel även om natten riskerar bli längre.


TRADITIONER +

28 april, 2019

Vi pratade ju om traditioner och vikten av dem.

Och så klart kom jag efteråt att tänka på danske Leif Panduros genombrottsroman. ”Skit i traditionerna”. En lysande bok. Läste den i tidigt 80-tal och blev frälst. Sen läste jag alla Panduro-böcker som fanns. Det var nästan som den gången jag upptäckte Graham Greene.

Visst är det fantastiskt med författare som talar direkt till en. Man vill kunna skriva på samma vis, vilket så klart inte är så lätt. Men böckerna finns att läsa.


%d bloggare gillar detta: