SKÅDESPELERIETS DROTTNINGAR

13 augusti, 2018

– Det är ju inte så att vi klassar ner Margareth Kook. Hon var fenomenal, sa den gamle redaktören när vi talade om kvinnliga hjältinnor och drottningar på scen och på film.

– Men Mirren går mig andlös.

Vi pratade om filmen vi just sett och Helene Mirrens strålande återhållsamma  porträtt av drottning Elisabeth II.

– Man ska inte bara vara skicklig konstnär och skådespelare. Man ska också vara verksam på de stora arenorna. I England i detta fallet. Hur ska man annars göra ett porträtt av sin drottning?

–  Lindarw spelade, eller ‘gjorde’, Silvia, men det är en annan grej. Krook var fenomenal, men vilken drottning skulle hon spelat? Drottning Margaretha?

 

 


BERGMANS KVINNOÄVENTYR

11 augusti, 2018

Vi var småpojkar när vi fick veta att Ingmar Bergman spelade in film i trakten. Inget vi brydde oss om.

Hans försök att göra komedi spelades, åtminstone till dels, in i Norrvikens trädgårdar. Kvinnorna var många och vackra. Men inte viade de sig på ‘Italienska ängen’ i Vejby när vi fluktade och drömde.

Filmen, han försök att göra komedi, blev inte så lyckad.

Vilket vi kunde, än en gång, konstatera när MFFsolklart, men nervöst, slagit det suspekta laget Dalkurd med 1-0.

Vi hade svårt att skönja Dalkurds spelare eftersom de bar dräkter lika gröna som gråset. Starrdrabbade ögon har det så. Men färgblinda än mer, förstod jag av min gamle bror. Kanske därför han aldrig blev intresserad av fotboll?

– Vilka ska jag hålla på?

– Di Blåe.

– Jamen det är de ju allihop!


UT UR DIMMAN

8 augusti, 2018

Dokumentär om the Beatles fick oss tänka bort MFF-Vidi och tänka på annat. Inne i, forfarande, men samtidigt bort ur dimmorna.

”DIMMORNAS KAJ” – Strålande film är väl fel uttryck, som den klarsynte  redaktören sa. Men lysnde bra.

Och med skicklighet från ögondoktorns sida, kan jag kanske se den i morgon eftermiddag..

Dimmor är ju mest grå och inte så attraktiva, Fast mysiga. I  rätt läge när mistlurarna ljuder..


SOMMARNATTENS LEENDE

15 juli, 2018

Det är som det är och det går som det går och visst är kärleken störst. Vi samlades kring den förtrollande Ingmar Bergman-filmen. Sommarnattens leende.  Han skulle trots allt fyllt 100. Det gjorde mamma också för ett antal år sedan. men hon regisserade aldrig några filmer. Vilket ju inte alla kan göra.

MFF spöade Östersund i spelet, men ändå blev det bara 1-1. Belgien slog England. Ack ja.

Det var både tufft och gott. I den leende sommarnatten  Och. Ingmar Bergman fortsatte fylla 100.

 

 


BERGMAN

5 mars, 2018

När vi var unga cineaster låtsades vi begripa och rentav förstå Ingmar Bergmans filmer. ”Persona”, ”Skammen”, ”Nattvardsgästerna” och de som kom däremellan, före och därefter. Vi ”skitspänstade” nog mer än vi fattade.

Så småningom växte vi ikapp (i all fall lite) och Bergmans uttryck blev lättare att ta till sig. Och vi gladdes åt ”Smultronstället” och ”Sommarnattens leende”. ”Gycklarnas afton”. Till och med ”Sjunde inseglet” när vi är på det humöret.

Vilken  filmskapare, regissör och … författare han var. Vilka filmer. Efter hand har vi sett dem nästan alla och läst en del av hans texter. Nu fick vi se en av hans första, egna filmer. ”Sommarglädje”. Allt det bekanta fanns på plats; svärta, kala klippor och rum, havsblänk och döden personifierad.

Lätt att ha att göra med lär han inte varit.

Bergman firas 100falt under året. Detta i dagar då den inte så lite kagige Ruben Östlund gör allt han kan för att övertyga Oscarsjuryn. Tror aldrig Bergman gjorde det själv på samma aktiva vis. Men han vann ändå flera statyetter.

Östlund är modernt begåvad, men vi tror aldrig att han blir så stor som IB. Att han får se sitt porträtt på en svensk sedel.

 

 


APROPÅ FÅGLARNA

4 januari, 2018

Hitchcock var en säregen figur. En stor filmregissör. På alla vis. Vi har gottat oss mycket från de första 39 stegen (som också blev till en briljant komedi på en Londonteater – Centiuron) och framåt  Ren skräckfilm har jag aldrig gillat. Varför betala för att bli skrämd? Lika dumt som att åka berg- och dalbana. ‘Psycho’ var hemsk. Så varför satt jag och tittade på ”Fåglarna” härom kvällen?

Kanske för att komma underfund med om vi egentligen sett den på bio. I ‘verkligheten’.Innan jag kom underfund med att vi nog aldrig gjort det, var det för sent. Hitchcock var ju en mästare på att fånga åskådaren. Och det är ju intressant att försöka komma underfund med hur han bar sig åt rent tekniskt.

Två parakiter spelade en viktig roll i filmens inledning. Love birds. Sådana har vi haft. Jag fick en i födelsedagspresent och sen ytterligare en för att hålla den första sällskap. Vi hade gott om utrymme i huset från 1700-talet.på den tiden. De två fick ett eget ‘fågelrum’ och ett avskalat träd där de kunde husera. Men de förde ett jäkla liv och gnagde helst på tillgängliga tavelramar.

Så en sommardag gjorde Simon, vår första hund, entré. Bara en pytteliten valp, men tillräckligt skrämmande för att skicka två fåglar på flykt följande natt. De tog sig under draperiet till nästa rum, igenom dörrspringan till ytterligare ett och eftersom det var somrigt och varmt, stod även dörren i detta rum till den lilla balkongen öppen. Där smet de ut och hittade ett hundfritt liv i de stora bokarna.

Lyckades de överleva och etablera sig, finns det förmodligen en parakitstam i de bokar som fortfarande finns kvar i den gamla parken där vi dansade vår bröllopsvals. Om nu parakiter gillar böcker. De sägs kunna tala, men är de läskunniga?


BERGMAN FÖR HELA SLANTEN

26 december, 2017

Så blev juldagen. Inget underbart liv med James Stewart att tala om. Men Bergmans fenomenalt underbara långversion av ”Fanny och Alexander”. Först en halvtimmes intervju med mästaren, fem timmar film och sen en och en halv timmes intervjuprogram efter det. Kunde vi lätt stå ut med.

Inga kusiner, fastrar och farbröder hemma. Ingen dans kring granen. Bergman stod för allt det där i sin film.

Men varför stod det ‘apropå 100-årsjubiléet’ i TVtablåerna. Bergman föddes ju först 14 juli 1918. Nå, det är väl bara en försmak inför nästa år då hans 100 år verkligen ska celebreras.

Vi fick höra om hans rädslor och Dämoner. Rädslan för döden. Den del väl de flesta sv oss om än vi inte delar hans Dämoner. Men det är bara Riddar Cato som (genom Bergman) fått spela schack med honom.

Döden, spelad av Bengt Ekeroth, är förbluffande lik Robert Aschberg. Men kan han spela schack?

Sju timmar Bergman blev det i vilket fall. Delar av ett underbart liv, det också.