SVARTA HÅL I DATORNS VÄRLD

11 september, 2020

Vi njöt fisk under markisen och sen skulle jag förgylla tillvaron med en färsk teckning.

Men inte fan fungerade kontakten mellan dator och scanner. ‘mjältbrand’, eller vad det nu heter när vanmakten för att tekniken inte fungerar breder ut sig uppstod.

Det var en del som inte heller fungerade för MFF mot Örebro. 2-3. Pågarna ägde matchen men  stod inte riktigt på tå.

Men jag vet en gammal närking som gläder sig, fast hann tillbringar sina dagar på Leros – någonstans i den grekiska övärlden räligt nära Turkiet. Så han behöver nog inte tröstas. Men vi andra-


VILSE I LUND

18 augusti, 2020

Som väldigt litet barn, låg jag på en sal på Lasarettet i Lund. Redan då var jag noga med maten. Stod inte ut med klumparna i den gröt som serverades. Jag stoppade dom bakom sängen och trodde att ingen skulle märka det.

Ack ja, nog fanns det de som märkte.

Nu skulle jag finna vägen till barndomens lasarett för strålningsbehandling av ‘gubbasjukan’ som den ofta kallas. Men inte hittade vi vägen till rätt adress. Lund är en klyddig stad att hitta i och lasarettsområdet ännu klyddigare än så. Den saken är klar.


MÅLANDE MOTIV

8 augusti, 2020

Vi var lätt hänförda över ”Penselvirtuosen”s bildlika beskrivningar av verkligheten.

– Du är rrrena Rrranelid, sa den gamle skulptören. En sann konstnär. Vad har du för motiv till ditt skapande?

 


FRANKERA ORDENTLIGT

12 juni, 2020

Jag vet inte hur noga PostNord är med frankeringen, met fanns en tid när mottagaren fick betala för att avsändaren inte frankerat tillräckligt.

Rätt märkligt, om man tänker efter. Hade inte mottagaren betalat böter – lösen – hade den kanske gått miste om ett livsviktigt meddelande.

Alternativet var kanske att denne, på alla sätt oskyldige, fick gå till posten och betala dyrt för en enkel vykortshälsning från Paris eller Spanen med ett X (här bor vi!) markerat på bilden.

Jag fick i vilket fall veta att när man väl stoppat meddelande på postlådan, var det posten skyldighet att ta till vara och se till att det kom fram.

Sedan dess har jag skickat vykort med egenritade ‘frimärken’ från skilda delar av världen bara för att kolla hur det fungerade eller för att jag inte hittat något ställe att köpa frimärken. Det har fungerat väldigt bra. Ända från ‘Långtbortistan’

Den kära har varit lätt moraliskt upprörd – vilket hedar henne – men posten har gått fram. Annat var det på Postverkets glansdagar. Då belades hälsningarna mel lösen. Mottagaaren uppmanades ersätta Posten med ostämplade frimärken. Mitt vykort från Paris till mamma 1966, kostade tydligen henne 10 öre i lösen. Ändå hade jag satt på ett frimärke. Hoppas att hon tyckte att hälsningen var värd pengarna. Om hon nu betalade. Vykorten kom ju fram ändå. Kravbrev har inte synts till.

lösen


GLÖMSKAN BRER UT SIG

1 juni, 2020

Det kan givetvis bero på ökad ålder, men helt säker kan man ju inte vara.

Jag glömde väldigt mycket när jag var ung. Läsa läxor till exempel.

Det kan mycket väl bero på dessa trådlösa telefoner som man lägger ifrån sig än här, än där. Förr visste man ju var den svarta bakelittelefonen stod  hallen och kunde ta sig dit när någon ringde. Nu plingar, ryter eller tjoar apparaten till i någon ficka man inte vet var den håller hus. Då är det bra att ha tillgång till en annan telefon så man kan ringa efter den i fickan.

Ämnet är inte nytt, men upphör aldrig att förbrylla och uppta vår tid. Var lade jag mitt kontokort? När skulle jag vara hos tandläkaren? Minns du vad du sa igår? Var ställde vi cyklarna? Och såna grejor. Kanske bättre att skriva lappar. Bara man vet var man lagt dom. Jag har kanske skrivit om detta tidigare? Minns inte riktigt.


TECKNAD VERKLIGHET?

26 maj, 2020

TV  berättar fortsatt om eländet som råder och vi försöker rita gubbar som kommenterar läget. Denne dagen kommer jag endast ihåg ett besök på det stora konstmuséet i Washington i en byggnad, mitt emot flyg och rymdmuseet, där ingen vinkel är rät. Där jag såg en gubbe gjord i ståltråd av den store amerikanske konstnären Calder. Gubbar som honom ritade jag under lektionerna i skolan, ni vet när man aldrig lyfter på pennan och låter linjen gå. Calder hade gjort något större av samma idé tänkte jag.

Han sa kanske inte så mycket, men det verkade ändå rätt klokt, det han möjligen skulle sagt trots att han alls inte verkade filosofiskt lagd. Han var alls inte rädd att drabbas av något virus, tyckte jag mig förstå. Honom lyckades jag rita av. Han bryr sig inte. Så klart. Vi håller avståndet, men räds inte.

Tidigare på dagen hade jag fått en inspelning av pianisten Lars Svensson; hans impression av de fina låten ”Smoke get’s in your eyes med texten bifogad. Försökte sjunga med, men min alltför otränade sångarröst klarade inte riktigt tonarten. I stället satte sig låten i huvudet med lätt vemodig klang och ljöd vidare där. Det är väl läget. Den tog upp mig i natten när jag inte kunde somna och försökte sjunga tillsammans med ståltrådsgubben. Det förstår ju var och en hur det kunde låta.


När Amerika kom

23 maj, 2020

Minns, tror jag, för jag var ju så liten, när Amerika gjorde entré på riktigt. När Coca cola fick säljas i Sverige. Tidigt 50-tal.

Minns de läckra leveransbilarna och de små flaskorna.

Fick man en Coca-burk på 30-talet kan jag förstå att en och annan hällde den i motorns oljetråg. Såg ju inte ut som annat.

Cola smakar nog inte mycket bättre än så än i dessa dagar.


MAJ SJÖNGS IN

2 maj, 2020

PÅ BÄSTA VIS, VILL JAG PÅSTÅ!

Kören hade grupperat sig på diskret avstånd från varandra och sjöng strålande väl från AF;s tak i Lund. Medd utsikt över slätten och Öresund.

Jag får alltid en tår i ögat när jag hör ”Blommande sköna dalar” klinga ut fyrstämmigt. Kanske, eller helt säkert för at jag varit med och sjungit 2:a tenorstämman. Någon studentmössa hade jag aldrig, men det gick bra ändå. I en kör är. det ju rösten som räknas.

Jag har alltid hållit denna kör högt. Ända sen man gjorde sin första skiva och min bror var med. Det var ju  stort att ens bror var med på ett LP-omslag.

 


HOS FOTOGRAFEN

29 februari, 2020

Det togs bilder av mig på fredagen.Det var inte hos en sådan fotograf man poserar så glatt som möjligt inför. MR-fotografen. Alls icke.

Snarare en tub man körs in i, förväntas ligga still i och sen tvingas höra alla möjliga obehagliga ljud i. Inget mysigt alls. Snarare motsatsen. Inget för den som lider av klaustrofobi.

Jag hade dock med mig en CD-skiva och kunde lyssna, när jag nu kunde höra annat än maskinens oljud, på ett av våra gamla radioprogram. ‘Birger Ballongen Bengtssons Bravader’

Första gången jag var med om detta obehagliga äventyr, tog det uppåt en timme. Denne gången tog det bara 20 minuter.  Jag hann inte ens lyssna färdig på vårt stolliga radioprogramHoppas man fick bra bilder på mina hjärnvindlingar och vad det är som eventuellt proppar igen flödet. Ingen munter upplevelse, i vilket fall. Gott att komma hem efteråt är det.


LEGALISERAD MISSHANDEL

21 januari, 2020

Läser sportsidorna i dagens tidning. En mästerskapsmatch i det som kallas MMA har hållits. Förloraren säger – typ -: ” Han bröt min näsa och sparkade sönder min käke, men det är sådant man får räkna med. Jag älskar sporten.

Skratta eller gråta? Sport eller dårskap?!! Dårar älskar kanske även krig. Fullständig galenskap. Obegripligt nog legaliserad, misshandel Varför skriver ‘Sporten’ om sådant? Att vi som barn lekte ‘Röda och vita’ var en sak. Då räckte det att räkna till tio om man var slagen, hade gett sig. Sen fick man vara med i leken igen.

Mina Elastolinfigurer ser ut att slåss på liv och död, men de är odödliga. Ingen av de två kommer någonsin till skada.


%d bloggare gillar detta: