APROPÅ DRICKABILEN

13 juli, 2018

– När jag såg bilden av Tuborg-bilen i tisdagens blogg, kom jag att tänka på ett instrument, sa ”Smålänningen”. Kan ni ana vilket?

Frågan konfunderade både den ene och den andre. Vad har bil som levererar öl och vatten med instrument att göra?

– Är det gjort av glas? frågade ”Provinsialläkaren” med en listig min och hann knappt få ett nekande svar förrän tant G menade att – Då måste det ju vara gjort av metall om det inte är gjort i trä som ölbackarna…

– Eller gummi, fyllde ”Travaren” på för att visa att han hade materialkoll. Men gummituta är ju inget instrument… Signalhorn!

– Fel.

– Men vänta … den där spetsen på taket …

– Var det ett svar eller en fråga?

Det började likna ”20 frågor.”

– Kan jag spela det? undrade ”GrötLarsson”.

– Det skulle inte förvåna mig … Jo!

– Va?!! Jag är ju fullständigt omusikalisk. Jag kan inte spela ett enda instrument. Det skulle i så fall vara triangel.

– Jamen det är ju rätt!

Alla såg frågande ut. Men bilmärket är just Triangel. Enda riktiga biltillverkaren i Danmark. Fast det var länge sedan märket lades ner. En samlare av danska leksakstillverkaren Tekno har säkert några Triangelmodelle i hyllan.


EN VETERAN PÅ GATAN!!

11 juni, 2018

Det ropades i grannskapet. ”En fantastisk gammal bil står parkerad på gatan!”

Då blir ju till och med den late och halte intresserad och masar sig ut för att beskåda underverket.

 

 

 

 

 

 

Var det då ett underverk? Tja. En Marlin Berlinetta, ursprungligen (I England 1983) byggd på Ford Cortina Mk III eller IV. Såld som färdig eller byggsats. ‘Hitttepåsportbil’. Ser ju rätt brutal ut för en som älskar de rena linjerna hos klassiska sportbilar. Nästan vulgär, som Excalibur(*). Även om grillen påminner om en 30-tals Alfa Romeo och solen blänker i dess lack.

Inte i dess nos, för då hade jag kommit att tänka på Arne Quick och hans röda ros … ”För just nu idag, så kö-öpte jag …”

(*) Excalibur var ett amerikanskt monster, handbyggt mellan 1964-89, som efterliknade (fast ”mer”) 30-talets kompressormatade Mercedes 540. Ingemar Johansson ägde f.ö. en sådan under en period. Den står numera på museum i Svenljunga.

 

 

 

 

 

 

Se där vad en bil på gatan kan leda fram till!


APROPÅ FORT

5 februari, 2018

Apropå gårdagens blogg och åka fort eller inte. På 50-talet körde mina föräldrar en förmodligen praktisk – mamma, pappa och fyra söner fick plats om viljan var god – men rätt tråkig och trött Standard Vanguard. Dåtidens vägar var vad de var och tillät inte några högre hastigheter. Blev vi omkörda av någon som körde över 100, kallades föraren bildåre och bilen förutsattes vara stockholmsregistrerad. Det stämde ofta nog.

Föräldrarna kröp fram i 70, så omkörda blev vi.

När äldste broren hade tagit körkort, dristade han sig att köra i 80 på vanlig landsväg och fick skarpa reaktioner för det.

Men autostradan mellan Malmö och Lund fanns sedan 1953. Där kunde man dra på lite mer. Jag var ende passageraren när pappa drabbades av övermod och ville se hur fort bilen gick.. När bilen segat sig upp i 110 blev nog pappa lite skakis och släppte på gasen. Jag fick dyrt lova att inte berätta för mamma. Eller någon annan heller vad det anbelangar.

Nu har jag berättat men brottet är preskriberat sedan länge. Så även mitt brott. Jag körde förbi, råkade, en polispiketl i 150 på motorväg en sommarnatt när gryningsljuset började anas. Poliserna brydde sig inte! Dom hade väl jagat bovar halva natten och ville hem.


MINNEN OCH SVARTA BILAR

23 januari, 2018

När vi var små visste vi föga om det mesta. I synnerhet om världen. Ett land som markerades grönt på världskartan på väggen var stort, ont och farligt. Sovjet. Men var den stora, vida och ibland farliga världen låg visste vi ingenting om.

Vi lärde oss dock känna igen olika bilmärken efter hand.

– Alla bilar var svarta, sa ”Provinsialläkaren” när vi talade om sådana minnen.

I grannfastigheten bodde ungar vars pappa hade en ”Fordaloppa”. En A-Ford från 30-talet. Genant ålderdomlig. Den var givetvis svart. Och vem vet, kanske var det en Chevrolet?

På gatan stod stundtals även andra svarta bilar. En Citroen B11 och en Ford Anglia. I husets garage stod en bullig Ford. V8. Också svart.  Liksom taxi- och polisbilar. I synnerhet piketen ”Sarta Maja”.

Men jag såg en Tatraplan, som jag trodde var en racerbil. Den var silvergrå, precis som familjens Standard Vanguard. Och grannarna skaffade en grön SAAB 92.

Ford V8:a kunde jag önska mig. En leksaksbil. Tekno ”Taxa”. Svart så klart. Precis som de första Volov PV 444.

Att Forden fanns i ”woodie”-utförande visste jag inte. Men den var ändå alldeles för dyr att köpa, köra och svår att parkera och härbergera, så den kom aldrig på tal ens i senare drömmar. Sådana bilar gör sig bäst i gamla filmer med Humprey Bogart, Henry Fonda eller Cary Grant.

Fast en modell på hyllan kan man ju tänka sig. Får fundera på det. Finns den även i svart?


I NATTEN

25 oktober, 2017

Vi som har för vana att somna sent om aftonen är ibland så trötta den följande att vi lägger oss tidigt. Säg vid elvatiden. Varpå vi vaknar pigga som mörtar efter en knapp timmes dvala.

Vad gör man då? Stiger upp, skär upp en skiva ost, löser ett korsord, läser eller ritar? Gjorde det senare (ursäkta den möjliga vitsen) natten som gick. Teckningen blev väl som vanligt så där, men MG är trots allt ett favoritmärke. Och det är ju alltid roligt att rita av bilder av gamla bilar.

Mycket lättare än att meka med dom för en som knappt kan byta tändstift på en ‘Folka’. Har förstås aldrig försökt. Dom drevs kanske av luftkyld gummibandsmotor?


APROPÅ BILAR

27 augusti, 2017

Och tidningen skrev om bila vi aldrig längtat efter. Trabant. En sådan har jag aldrig kört eller åkt i.

Tillverkad av bomull och restprodukter av trä och kartong med motor stark som en eltandborste.

Var Trabanten så dålig som den beskrivs? Ja! skriver författaren. Ändå tillverkades 3,1 miljoner. I DDR:s socialistiska system fanns inga alternativ. Antingen Trabant eller ingenting.


BILAR LEDER TANKEN TILL POESI

4 augusti, 2017

Rubriken ska kanske läsas i omvänd ordning eller är det då jag som ingen ordning har? Eller morgontidningen som är medskyldig till tanken. Poeten Lasse Söderbergs samling ”En svart vind blåser. Frågor om historien” gavs hyllande omdömen I gårdagens upplaga som vore den ny. Men det var väl förra året texten kom ut? Fel eller inte, den fick mig att tänka på en bil.

Känner Lasse sedan länge och har under en lång promenad hemåt i natten en gång fått mig en föreläsning om den åldrande poetens dilemma. Detta var 1972.  Han var då en relativt alert 40+-åring så man kan ju tycka att ‘så jäkla gammal var han ju inte’. Men han hävdade att han var det på ett sätt poeter får göra och då jag vid tillfället själv inte ens känt 30-årsdagen närma sig, var han trovärdig.

Vi samaebetade i ”Werup-Sjöström”-gruppen det året och Lasse spred poesi och kloka ord från estraden medan vi musiker framförde avantgardistisk (dvs ”konstig” i de flestas öron), improvisatorisk musik. Inte minst på Cabaret Fredagsbarnen. Samt på biblioteket i Katrineholm och en nordisk jazz- och poesifestival på Hässelby slott där min elgitarr fick vara med i en mäktig version av Beethovens nia som mynnade ut i något kaotiskt sammelsurium.

Varför associationen till bilar? Vi körde ju dit och därifrån i en gammal Televerks Taunus Transit som köpts för en billig peng på Överskottlagret. Vi lyssnade på fotboll (Sverige förlorade mot Österrike i VM-kvalet) och spelade ishockeyspel som balanserades mellan de två bakre sätesraderna när vi for norrut.

En av de bilar jag kört men inte själv ägt, med andra ord. Hittar ingen sådan på bild men i alla fall en Volvo Duett. Gruppen skaffade sig en sådan vad det led. Den får duga.