APROPÅ DIN FAVORITKLUBB

25 maj, 2018

Jag läste FV-vännen Carlos blogg – https://jancarloz.wordpress.com/author/carlonw2013/  och hans egenhet att alltid fråga okända människor som korsar hans väg vilket favoritlag de har, fick mig att associera vidare och minnas en resa i Italien. Jag var 20 år och liftade från Schweiz till Rom via Milano. Och så småningom från Rom till Venedig via Bologna.

Italienska män, det var alltid män som gav mig lift, hade alltid två inramade bilder – rosa plastramar, typ – på instrumentbrädan. Den ena föreställde familjen där hemma; hustrun och barnen. Den andra klubbmärket till hans hjärtas klubb.

Jag åkte små och stora Fiat, fartfyllda Lancior och Alfa Romeo och till och med en Mercedes 190 SL. Bilderna satt där i varenda bil.

Den som bjuder på lift vill ha sällskap och de två bilderna räckte för att initiera ett samtal. Vi kommunicerade på ett språk som innehöll lite italienska, lite franska (jag hade strax innan tillbringat en dryg månad i Paris), lite engelska och många gester. Jag började med att berömma hans vackra fru och de söta barnen. Föraren lyste av stolthet, berättade och gestikulerade med båda händerna men lyckades ändå hålla bilen på vägen.

Eftersom han rökte fick även jag gärna göra det. Och han blev alltid nyfiken på cigaretterna jag rökte. Franska Gallois. Han fick prova och hann sällan ta mer än ett bloss förrän han började hosta och verkligen var på väg att köra av vägen, blängde på mig som om jag utsatt honom för ett mordförsök och var redo att slänga ut mig.

Då började jag prata om hans hjärtas klubb. Jag var fotbollsnörd redan på den tiden. Var märket Milans, Inters eller Fiorentinas, var det givetvis också mitt favoritlag. Jag visste vilken eller vilka svenskar som spelade eller hade spelat i klubben och kunde även några italienska namn. Öste beröm och bollade mål och titlar. Mordförsöket var glömt och föraren ville omfamna mig. En trafikfara även det.

Sinnesrörelsen blev så stark att han var tvungen att bjuda mig på en espresso. Vi körde verkligen av vägen och stannade vid första bästa vägkrog där vi som gamla vänner bollade vidare på temat. Vi förstod och förstod inte och varje ämne tog lång tid att utreda. Vi utredde Gre-No-Lii, Nacka, Hamrin och strängt taget varenda svensk spelare som gjort avtryck i Italien.

Den sista liften till Rom gick i en elegant Lancia med en brinnande Roma-supporter. När vi kom till Arne Selmosson, släppte föraren ratten och kysste mig på pannan. ”Raggio di Luna”, ”Månstrålen!” som räddats från ärkerivalen Lazio till Roma. Hans absoluta favorit. Han hade tänkt släppa av mig vid infarten för att köra vidare åt sitt håll, men gjorde en tvär gir tvärs över den tätt trafikerade gatan och bestämde sig för att köra mig till centrum. Till Vatikanen och gatan där bussen gick som skulle ta mig till min adress. Där två svenska flickor, skolkamrater, bodde över sommaren. Men det är en annan historia.

Han släppte av mig, steg själv ur och gav mig en kram. Satte sig bakom ratten igen, vevade den sidorutan, körde iväg och ropade ”Arrivederchi!” och nånting om att vi ses på Stadio Olympico nästa gång Roma spelade match så orden ekade över Petrusplatsen.

Arne Selmosson