FÖRSTE MAJ

1 maj, 2018

Förste maj. Lund. Människor samlas. Magnoliorna kommenteras, solen lyser, fontänens vatten porlar och studentsångarna hälsar våren i gulnade mössor. En och annan ler i mjugg. Och visst, det händer att det blåser och regnar småspik.

Vi har varit med om det många gånger. Från tidigt 50-tal på olika men ändå samma vis. Traditioner. Lund och Lundagård där vi som barn trängdes mellan fastrar och mostrar, föräldrar, far- och mormödrar, änkegrevinnor, professorskor, bridgekamrater, kusiner och syskon. Nära och fjärran och stundtals vittra vänner och släktingar som alla talade i mun på varandra, som det lät i barnaöron. Körsången bildade fond men hördes knappt. På den tiden fanns ingen ljudanläggning. Inte ens den enklaste högtalare. Ballonger, röda, gröna, gula, nlå och inte fullt så stora som Andrés ‘Örnen’, slet sig och for iväg med vinden över universitetets tak och barn grät över sina förluster som barn alltid gråter när det bär emot.

Ballongerna var mestadels runda. De avancerade hade möjligen öron och påminde om kaniner. De som hade föräldrar med medel, fick en ny i stället för den som flugit iväg. Andra fick en billigare flärpa och de flesta fick ingenting och i stället gråta sig till sängs.

Numera är ballongerna återvinningsbara, dyra, ekologiskt gasfyllda, blänkande och sammansvetsade folieschabrak som ser ut som hundar, hajar, elefanter eller traktorer och är förankrade med metalltyngder i slutänden av snöret så att de inte ska kunna rymma så lätt.

Numera är det vi som är mor- eller farföräldrar och möjligen pratar i mun på varandra; barnbarnen – i alla fall de minsta – de som vill ha ballonger och de väl sjungande körsångarna hörs över nejden med hjälp av modern teknik. Störs inte av Bleckhornens konsert på AF:s trappa eller blåsoktetten Karl Gustavs muntert musicerande i Kulturens trädgård. Mycket beroende på att musiken gives vid olika tidpunkter.

Missar man sången vid lunch, kan man lyssna och se TV-sändningen klockan sex eller kolla in på YouTube. Om man inte är på plats. Mycket är annorlunda men ändå sig likt. Utfestade spexare vinkar från AF:s balkong, buar åt vintern och hurrar för våren och förbereder helgens sista föreställning. Denna gången Uarda. Spexens spex. Jag har stått där i situationen och vet hur jäsigt det känns. Fontänen fortsätter porla och magnoliorna blomma. Sköna maj, den skönaste av månader, är här!

Var bättre hälsar man våren bättre än i Lund? tänker vi på hemvägen. Malmö FF som nesligen förlorade borta mot Kalmar – inte bara beroende på ett förfärande misstag av domaren – ska möta Djurgården om två dagar; den tredje. Och sedan ytterligare en gång, den tionde. Fast då är det cupfinal. Vi bävar och biter på naglarna.

I det sena 50-talet och tidiga 60-talet skyndade vi med tåget från Lund för att se MFF möta AIK första maj tre år i rad. Det blev 0-0- varje gång. Det enda upphetsande var att Lennart Backman hade röda skosulor i en och att Bruno Nyberg, den gamle backen, sparkade bollen över södra läktaren i en annan av matcherna. Bollen ville väl inte vara sämre än lundaballongerna.

dalmatiner