TILL WALTER

31 maj, 2018

Idag tar vi farväl av Walter Hülpersi Limhamns kyrka. Jag skrev ett minnesord (publicerat i Sydsvenskan) till honom på de gamla vännerna i Sällskapet Ölhäfvarnes vägnar. Och sedan beskedet om Walter kom, har vi fått veta att ytterligare två av sällskapets gamla medlemmar har lämnat oss. Silversmeden Birger Pellas och den timide Carl-Gustav Degerhammar. Sällskapet utarmas. I stadgarna står det att sällskapet inte kan upphöra förrän på den yttersta dagen. Om ens då.

Så kagiga kunde man vara på 60-talet. Yttersta dagen – bäst före datum – har vad oss bekant inte inträffat, men det Sällskapet Ölhäfvarne vi lärde känna finn inte längre. Men vi hade roligt så länge det varade.

texten till Walter:

Walter Hülphers. Den ständigt färgstarke, grå eminensen i Sällskapet Ölhöfvarne nästan sen starten 1964. Vännen med det generösa, stora hjärtat vi kallade ”Nyansernas Mästare”. För honom fanns endast högsta eller lägsta betyg. Svart eller vitt. Var något gott, var det det godaste han någonsin ätit. Hade vi roligt, hade vi oootroligt roligt.
Ofta nog var det också så. Från när vi lärde oss umgås över ”en öl och en smörgås”. Den klassiska boken som gavs ut i det 60-tal när mellanölet, mycket tack vare finansminitster Gunnar Sträng, släpptes fritt och sällskapet bildades. Under åren när nämnda sällskap var något att räkna med i stadens liv och en stark lobbygrupp.
Walter, en rastlös själ som för några år sedan miste sin älskade AnnaLisa, hade några upprörda och oroliga dagar när han förberedde sig för att tillsammans med oss resa till Båstad för att ta farväl av bäste vännen Lennart Broberg som nyligen (Sydsvenskan 13.5) avlidit. Walter kom aldrig iväg. Han somnade in i sin favoritfåtölj och fick äntligen ro.

Både Lennart och Walter var hedersmedlemmar i Sällskapet Ölhäfvarne.

När Walter och AnnaLisa bjöd till bords, var det överdådigt och generöst. Som vid Ölhäfvarnas klassiska rimkvällar eller sonen Tottes födelsekalas. Vi hade kunnat äta oss mätta redan av löjrommen. Hur många vi än var som tog för oss rejält, tycktes det ändå bli mer över än när vi började. Ordet lagom fanns inte för Walter. Köpte han årets första nypotatis till sig själv, handlade han kilovis. Skulle vi äta kräftor, körde han själv upp till vänkontakter i Småland och hämtade hem långt mer än nog. Löjrom hämtade han ännu längre upp.
Walter var även en skicklig bridgespelare och hängiven lärare; under många år aktiv i kennelklubben och fullgjorde likaså sitt uppdrag som nämndeman, vilket andra får vittna om.
Vi är tacksamma för att kunnat räkna oss som Walters vänner. Saknaden är stor. Tankarna går givetvis till den närmsta familjen; sönerna Totte, Johan och Erik.

Gunnar Bernstrup

Pehr Malmström

Cristian Hellberg

Peter Kastensson

Bengt Lindelöf

Ulf Darinder

Bengt L tog den fina bilden.


SOMEWHERE OVER THE RAINBOW

30 maj, 2018

Likt Judy (vad nu hennes rollfigur hette) vaknar jag i natten. Eller somnade inte på kvällen? Skit samma. Garland drömde och sjöng och det blev en film, själv gick jag ner till skrivarverkstaden och försökte formulera vad det var jag nästan drömde om.

Försommarnatten denna vidunderliga maj månad var stilla, varm och ljuv, men det hjälpte föga. Somna gick inte.

Fotboll? Nä. Det finns annat. Musik, oklippta gräsmattor, ålder, grenar som borde kapas och andra realiteter. Böcker. Kärlek. Livet är rikt och tankarna fortsätter spralla.

Hade det varit för 40 år sedan ,hade jag ihärdigt fortsatt knacka på Oliviettin –  den gamla skrivmaskinen – tills färgbandet tog slut och till slut kommit fram till något som med god vilja kunde betraktas som ett romanutkast och skickat iväg det till förlaget med morgonposten.

Givetvis hade det, som så många andra, blivit refuserat, men man kunde kändna sig som författare en stund innan man somnade.

Nog med vimsande tankar. Nu tar vi tåget till Österlen, hälsar på Carlsson och mår gott. Termometern visar på 30. Satans varmt är det.

 

 

 

 


APROPÅ BRÖLLOPSDAGAR

29 maj, 2018

– I kväll ska jag överraska min fru med att stå för middagen, sa vår lokale.

– Vad blir det då; undrade ”SkinnaLars”. Kokta eller stekta ägg?

– Nä. Det blir något från kinakrogen.


MFF-GNÄLL PÅ ALLVAR

28 maj, 2018

Jag tillhör den trogna supporterskara som alltid försöker bita sig fast i de positiva förhoppningarna och möjligheterna. Naivt? Kanske. Ofta håller det. Och ibland – mycket sällan men dock – brister det. Som när Malmö FF endast förmådde spela oavgjort mot det på många vis märkliga laget Dalkurd på hemmaplan.

Visst. Skador har ställt till det. Målvakten Johan Dahlin har fått stå över titt som tätt. Den habile (knappt) Fredrik Andersson har ersatt och gång på gång visat att han inte är riktigt att lite på. Vilket givetvis påverkar försvararna negativt.

MFF har samtidigt lånat ut några duktiga målvakter till konkurrenter. Bara dålig tajming? MFF;s bäste reserv står i TFF just nu.

Högerbacken Erik Larsson, nyförvärv, sades kunna bli en kanonspelare. Men. Han slarvar, tvekar och och spelar så osäkert som man bara kan tänka sig göra i sina värsta stunder.

Mittbacken Brorsson beter sig som en klövskadad kalv på fuktskadad torvmosse. Rasmus Bengtsson är stabil, men skadad för det mesta. Utan honom verkar Lasse Nielsen sakna trygghet.

Berang Safari var en lysande spelare. Och är fortfarande väldigt duktig. Men han går ständigt sönder. Är han med från start, vet man att han måste ersättas längre fram i matchen.

Nyförvärvet Sören Rieks har en svåruttalat efternamn och rejält tatuerade armar. Osäkert vad han tillför laget.

Bachirou spelar med en elegant lätthet som lovar mycket. När han inte är skadad.

Lewicki är rasande begåvad, men spelar som en tjänsteman som aldrig vågar göra fel. Då händer det inte mycket.

Traustason kommer från Island och går lätt att förväxla med Reiks. Från fötter till frysyr. Är förmodligen duktig. Och tatuerad. Nu var han avständ pga VM.

Svanberg är ung och talangfull. När han inte fick spela så mycket, klagade kommentatorerna. När han numera spelar mest hela tiden, händer knappt någonting. Han slår hörnor som knappt lyfter över marken.

Carlo Strandberg sägs vara otroligt begåvad och snabb. Snabb är han om ingen står i vägen, men ser mest ut som en klumpeduns när spelet blir lite trixigt. Och han behöver 7 chanser för att, möjligen, göra ett mål.

Jeremejeff tycks ha ett rappt tillslag på bollen, men hans passningar når sällan den han försöker nå.

Vindheim, den stackaren, är skadad.

Bonke Inocent är lika oskyldig som han heter. Han har ju inte fått spela. När han väl släppts ut, har det visat sig att han är bra. Hur kunde den förre tränaren missa det?

Markus Rosenberg hade egentligen tänkt sluta. Vilken tur att han inte gjorde det. Han är vår stjärna!

Sen finns det ytterligare backar och några lovande juniorer. Men de är just det. Lovande.

MFF-Dalkurd. 1-1. Ack ja.

Med det sagt. Klart vi håller på Malmö FF. Men i år vinner vi inte mycket. Om ens något. På så vis var det bättre förr. Då spelade det ingen roll att man hade en rätt medioker målvakt. Man vann ändå med 7-1.


GRODOR OCH ANDRA PADDOR

27 maj, 2018

Det finns ett underbart TV-klipp från dansk tv där en målvakt som ska kasta ut bollen på plan överroterar – om uttrycket accepteras – likt en diskuskastare och hystar in bollen i eget mål. Enastående.

När Liverpoole spelade Champions League final mot Reals Madrid, gjorde Liverpools målvakt något liknande. Det han gjorde, förde i alla falla tankarna till den ursprungliga fadäsen. Han kastade bollen på fötterna på en motståndarspelare så att bollen gick i mål. Hej hopp! Sen missade samme målvakt ett långskott och tufsade in den i eget mål.

– Med sådan målvakt vinner man inga matcher, sade vi och även Gunnar ‘Nu* Hansen på sin tid.. Så rätt det var.

Det hölls loppmarknad på Limhamns torg, solen sken och åskan mullrade i fjärran. Enstaka regndroppar föll. Koltrastarna fortsatte samla mat till sina ungar i vårt cykelskjul. Rör sig mer och mer ogenerat i trädgården och drar sig inte ens för att trippa in i köket för att leta ätbart. AIK spelade oavgjort mot Norrköping. 3-3 som kund blivit 5-5. En sorts match publiken älskar och lagens tränare hatar. En spännande blandning var det, den sista lördagen i den varmast maj månad sedan urminnes tider.


TANKE FÖDER TANKE FÖDER …

26 maj, 2018

Idén till gårdagens blogg föddes när jag skulle lämna en kommentar till Carlos blogg om klubbtillhörighet. Idén växte och blev till en bloggtext som vad det lider även blir ett tidningskåseri. Carlo kommenterade sen raderna, vilket födde dagens reflexion.

Jag förstod att Carlo alltid håller med när han träffar supportrar till det ena eller andra laget på resor i stora vida världen. Att hålla god min i elakt spel är alltid säkrast. Det kan ju rentav vara farligt att på främmande ort högljutt hävda sina preferenser. I politik självklart, men även i så enkla sammanhang som fotboll.

En strålande lördag den 21 maj för 41 år sedan. Jag var på Mallorca för att underhålla och hjälpa till med Stjärnresors arrangemang på ön. Engelska FA-cupfinalen skulle spelas och även om det inte var lätt, lyckades jag hitta en bar som visade matchen på TV. Manchester United mot Liverpool.

Jag slog mig ner med en öl där det fanns plats. Bredvid en, skulle det visa sig, trevlig engelsman. Snabbt förstod jag att han var fanatisk anhängare av laget från The Mersey side. Matchen var jämn, om inte rentav Liverpool hade överläge. Han utgick ifrån att den unge mannen från Sverige delade hans åsikter, om han över huvud taget begrep sig på fotboll. Det fanns ingen anledning att korrigera honom. Hade jag berättat att jag var hängiven United-supporter, hade stämningen bara blivit trist.

Inte ens när United tog ledningen en bit in i andra halvlek och jag artigt applåderade, fattade han några misstankar. Liverpool kvitterade strax efter och jag såg ju lika glad ut även då. Då bjöd han mig på en öl som jag njöt när United tog ledningen på nytt.

– Gott om tid för Liverpool att kvittera och fixa årets trippel, var vi överens om. Varför fördärva en fin vänskap?

Men det brast för honom när domaren blåste av matchen och United hade vunnit. Jag reste mig, sträckte armarna i luften och skrek – YES!

– Now you´re telling me, sa han surt, slog det knappt druckna glaset i bordet och gick.

Jag tror jag födde ett livslångt hat, åtminstone misstroende, för svenskar hos honom.

Liverpool missade sin trippel – seger i ligan, liga- och FA-cupen. Det första lag som lyckades med en sådan bragd var Manchester United 22 år senare.


APROPÅ DIN FAVORITKLUBB

25 maj, 2018

Jag läste FV-vännen Carlos blogg – https://jancarloz.wordpress.com/author/carlonw2013/  och hans egenhet att alltid fråga okända människor som korsar hans väg vilket favoritlag de har, fick mig att associera vidare och minnas en resa i Italien. Jag var 20 år och liftade från Schweiz till Rom via Milano. Och så småningom från Rom till Venedig via Bologna.

Italienska män, det var alltid män som gav mig lift, hade alltid två inramade bilder – rosa plastramar, typ – på instrumentbrädan. Den ena föreställde familjen där hemma; hustrun och barnen. Den andra klubbmärket till hans hjärtas klubb.

Jag åkte små och stora Fiat, fartfyllda Lancior och Alfa Romeo och till och med en Mercedes 190 SL. Bilderna satt där i varenda bil.

Den som bjuder på lift vill ha sällskap och de två bilderna räckte för att initiera ett samtal. Vi kommunicerade på ett språk som innehöll lite italienska, lite franska (jag hade strax innan tillbringat en dryg månad i Paris), lite engelska och många gester. Jag började med att berömma hans vackra fru och de söta barnen. Föraren lyste av stolthet, berättade och gestikulerade med båda händerna men lyckades ändå hålla bilen på vägen.

Eftersom han rökte fick även jag gärna göra det. Och han blev alltid nyfiken på cigaretterna jag rökte. Franska Gallois. Han fick prova och hann sällan ta mer än ett bloss förrän han började hosta och verkligen var på väg att köra av vägen, blängde på mig som om jag utsatt honom för ett mordförsök och var redo att slänga ut mig.

Då började jag prata om hans hjärtas klubb. Jag var fotbollsnörd redan på den tiden. Var märket Milans, Inters eller Fiorentinas, var det givetvis också mitt favoritlag. Jag visste vilken eller vilka svenskar som spelade eller hade spelat i klubben och kunde även några italienska namn. Öste beröm och bollade mål och titlar. Mordförsöket var glömt och föraren ville omfamna mig. En trafikfara även det.

Sinnesrörelsen blev så stark att han var tvungen att bjuda mig på en espresso. Vi körde verkligen av vägen och stannade vid första bästa vägkrog där vi som gamla vänner bollade vidare på temat. Vi förstod och förstod inte och varje ämne tog lång tid att utreda. Vi utredde Gre-No-Lii, Nacka, Hamrin och strängt taget varenda svensk spelare som gjort avtryck i Italien.

Den sista liften till Rom gick i en elegant Lancia med en brinnande Roma-supporter. När vi kom till Arne Selmosson, släppte föraren ratten och kysste mig på pannan. ”Raggio di Luna”, ”Månstrålen!” som räddats från ärkerivalen Lazio till Roma. Hans absoluta favorit. Han hade tänkt släppa av mig vid infarten för att köra vidare åt sitt håll, men gjorde en tvär gir tvärs över den tätt trafikerade gatan och bestämde sig för att köra mig till centrum. Till Vatikanen och gatan där bussen gick som skulle ta mig till min adress. Där två svenska flickor, skolkamrater, bodde över sommaren. Men det är en annan historia.

Han släppte av mig, steg själv ur och gav mig en kram. Satte sig bakom ratten igen, vevade den sidorutan, körde iväg och ropade ”Arrivederchi!” och nånting om att vi ses på Stadio Olympico nästa gång Roma spelade match så orden ekade över Petrusplatsen.

Arne Selmosson