BERGMAN

5 mars, 2018

När vi var unga cineaster låtsades vi begripa och rentav förstå Ingmar Bergmans filmer. ”Persona”, ”Skammen”, ”Nattvardsgästerna” och de som kom däremellan, före och därefter. Vi ”skitspänstade” nog mer än vi fattade.

Så småningom växte vi ikapp (i all fall lite) och Bergmans uttryck blev lättare att ta till sig. Och vi gladdes åt ”Smultronstället” och ”Sommarnattens leende”. ”Gycklarnas afton”. Till och med ”Sjunde inseglet” när vi är på det humöret.

Vilken  filmskapare, regissör och … författare han var. Vilka filmer. Efter hand har vi sett dem nästan alla och läst en del av hans texter. Nu fick vi se en av hans första, egna filmer. ”Sommarglädje”. Allt det bekanta fanns på plats; svärta, kala klippor och rum, havsblänk och döden personifierad.

Lätt att ha att göra med lär han inte varit.

Bergman firas 100falt under året. Detta i dagar då den inte så lite kagige Ruben Östlund gör allt han kan för att övertyga Oscarsjuryn. Tror aldrig Bergman gjorde det själv på samma aktiva vis. Men han vann ändå flera statyetter.

Östlund är modernt begåvad, men vi tror aldrig att han blir så stor som IB. Att han får se sitt porträtt på en svensk sedel.

 

 


%d bloggare gillar detta: