‘Vi kräver vårt vattenhål tillbaka!’

Hundratals namn blev det. Och i bakgrunden viskas det att intressenter finns. Vi väntar spänt på resultatet av denna behjärtansvärda kampanj. Ska Cutty Sark likt Fågel Fenix en dag återuppstå? Följ den spännande fortsättningen.

I forskningsuppdraget att finna en ny och lämplig mötesplats – en ersättning för vårt vattenhål – stötte jag samman med en grånad man som raskt fällde ut sina armar till en hälsning. Jovisst. Det var ju ”Munken”! På högst tillfälligt Limhamnsbesök.

Vi spelade tillsammans för så länge sedan att endast vi själva minns hur det var. Kallade oss ”Munkarna”. Han var en jäkel på Charmichaels ‘Hong Kong Blues’.

Han flyttade till huvudstaden, utbildade sig och stannade kvar. Vi har stött på varandra några få gånger genom åren. På visklubb i Stockholm, i vimmel på nära och fjärran vattenhål. Lustigt nog skedde detta vårt senaste möte just som jag hade fått en förfrågan om ett framträdande. Ett intressant uppdrag. Ersättningen för det arbete som skulle krävas var dock så lågt att jag tackade nej och tänkte: – Det är ju t.o.m. mindre än vad ”Munken” och jag en gång skulle få när vi spelade på ”Tre Musketörer” i Åkarp. (En sedan länge nerlagd krog)

Så stod han där! Så det kan gå till.

Jobbet i Åkarp är f.ö. det enda där arrangören någonsin lurat mig på gaget. Vilket får anses vara ett gott facit av snart 50 års verksamhet i det som kallas artistbranschen. Det var inga stora pengar vi gick miste om. Men de hade på den tiden räckt till 15 – 20 svala öl på närmsta vattenhål. Det bud jag nyss hade tackat nej till hade inte ens räckt till hälften. Möjligen en tredjedel.

Hittade bara en bild på ”Munken” i mina gömmor. Lite suddig är den. Men han sitter i mitt gamla pojkrum tillsammans med flickvännen Susanne. Nu är han lite gråare, men annars sig lik.

Inga jämförelser med Zorns midsommardansare, men ändå.

”Sjukgymnasten” undrade om det här – se bild – kunde vara något.

- Nu är det i och för sig inte ölen som är det viktigaste, som ”Filosofen” sa. Det är alla dessa möten och samtal. Men å andra sidan. Fick man ingen öl, skulle man ju lämna stället.

Stjärnorna på slottet har inte haft kontakt med varandra efter TV-serien, eller till och med serierna, spelats in. Detta ägnar kvällstidningen ett uppslag. Då fattar man vidden av världens elände.

Men ofta är det precis som den lysande Riber visade i lördagens tidning.

Vimmel. Känslor. Mingel. Vemod. Stridslystnad. Vänner och jag vet icke vad.

Så mycket folk. Väldigt mycket folk.

- Var detta min sista öl på vårt vattenhål? som Napoleon en gång sa.

- Jag vet. Man ska inte slå in öppna dörrar eller trampa på de som ligger  …

- Eller slå på den som har glasögon, log den gamle redaktören som mindes den hedersregeln med välbehag. Han bar glasögon redan i första klass och slapp därmed att få på öronen av skolans busar.

- Sant. Men titta här. En sportchef svarar på tidningens fråga om en eventuell värvning: ‘Vi får se i nästa öppna fönster och där ska vi inte stänga några dörrar ‘… Fattar ni?

- Nä. Fast jo. Subtilt. Inget att bry sig om. Som när referenter säger sådant som ‘avancerar fram’. Alltså …

- Och moderna kockar ‘reducerar ner’ sin såser, log ”Provinsialläkaren”. Kan man reducera upp?! Nä. Det finns mycket man kan reta sig på. Men det blir man ju inte gladare för. Vem vill vara språkpolis?

- Eller polis över huvud taget?

Vi lämnade detta ämne innan vi ens tagit fatt i det på allvar.

Bistrare sanningar pockar på uppmärksamheten. Gravölen står på plats denna dag. Vårt vattenhåls sista.  - Att det känns som att gå på begravning är kanske att ta i, som kamraten sa. Men det lutar på något vis åt det hållet.

Temperaturen sjunker. Kyligt regn faller. I tider som dessa kan en från mödrar nedärvd varning än en gång vara på sin plats.

‘Nu är glada helgen slut, slut, slut. Tomten han har dansar ut, ut, ut. Men till nästa år igen – kommer han vår käre vän. För det har han lovat.’

Men tomten glömde bocken som står där ensam och undrar vad han ska ta sig till. Precis som alla vattenhålets vänner som mist sitt andra vardagsrum. Och de andra vattenhålets vänner som nu vaknat och börjat sörja, fast vi inte sett dom där på långliga tider. Kanhända år. Men så är det. Bocken känner till förutsättningarna. Framåt våren kan han rentav börja blomma.

- Nä nu blommar löken! kommer och och annan då att utbrista. Och så skulle säkert  även kommentarerna låta om vattenhålet återuppstod.

Läget är förvirrat men oklart.

- Vad ska du nu skriva om? undrade den gamle redaktören.

- Tja. Vad sägs om ‘Jakten på det nya vattenhålet’.

- Låter bra. Kan bli uppslag till en ny Spielberg-film.

I avvaktan på den gemensamma gravölen tröstbläddrar jag bland bilderna från helgerna som passerat.

Vad gör denne man? Försöker sänka sitt handicap under förra årets sista självande minuter? Visst. Golfspelare har sina hål och mål i sikte.

Det lilla spelet är alldeles lagom för den icke hängivne. Så praktiskt att kunna ta med sig en niohålsbana i innerfickan. Som en liten bok.