HUR GÅR DET?

- Vad händer? När öppnar dom? Hur klarar ni er? Frågorna är många.

Sedan vårt vattenhål sprang läck i början av året, har många engagerat sig och spekulationerna har varit legio.

Vi har sannfärdigt bara kunnat svara ”Vi vet inte” eller ”Vi får se”. Och sådant är läget. Dock har ”Provinsialläkaren”, ”Värmlänningen”, ”Sigismund”, ”Snickaren”, ”Danskan”, ”Byggare Bob” och alla de andra funnit sig väl omhändertagna runt det runda bordet på vår lokala ”Pappakrog” där ett välkomnande leende alltid möter en. Så vi klagar inte.

- Stammisarna har kanske noterat att det är varandras sällskap som är den viktigaste ingrediensen, som vår lokale politiker sa. Leende betjäning är förstås grädde på moset.

Stundtals blir vi så många att det runda bordet inte räcker till. Då bildas en ”yttre ring’. Precis som runt staden. Fast den heter kanske Yttre Ringvägen.

Hur det sen blir, det får vi se. Det kan bli många om budet på Limhamn. Men typerna består.

I VÄRKLIGHETEN

Vi pratade om London. – Det kan var en jäkla stad, sa jag.

- ”Den som inte älskar London är trött på livet’. Citatet finns snart sagt i varenda guidebok, sa den gamle redaktören och protesterade direkt mot mitt påstående.

- Jo jo. London håller vi synnerligen högt. Men nu tänkte jag på den gången det var söndag morgon, regnet föll, jag hade tandvärk och bussen till flyget hem inte skulle gå på flera timmar. En evighet. Allt var stängt och det enda bedövande jag hade till hand var en halv flaska gin. Hällde en skvätt på tanden då och då och gick gata upp och gata ner med huvudet på sned för att hålla spriten på plats och smärtan borta så gott det gick.

- I sådana lägen finns det ingen plats i världen man kan älska. Inte ens Limhamn, skulle jag förmoda.

- Men här finns i alla fall tillgång till små vita piller. Lustigt nog samma som skrevs ut för att lindra smärtorna efter operationen i ryggen. Hur tusan vet dom var i kroppen dom ska göra sitt jobb?

- Du har väl hört talas om intelligenta värktabletter, försökte ”Smålänningen”.

- Dom hade aldrig Gustav Vasa och Napoleons Josefine en aning om. Världshistorien är full av dåliga tänder och vad sådant elände ställt till med, sa ”Provinsialläkaren”.

- Usch ja, bröt ”Mannen från Pampas” in. Inte nog med att flera av oss har en släng av tandvärk och blir bistra till sinnes för det. Regnmolnen och kalla vindar har tagit över. Vart tog sommaren vägen?

NAMEDROPPING

- Kändisar, stjärnor eller viktigpetterar? Undrade ”GrötLarsson.

Vi pratade om duktigt folk en och annan känt eller träffat. Detta apropå en memoarbok med temat ”känt folk jag mött” och Per T Olssons krönika i Sydsvenskan där han berättade om möten med presidenter och andra stora personligheter. Blair och Clinton hade imponerat storligen. Största upplevelsen var ändå mötet med Bosse Larsson. ”Kungen”.

Självfallet. Gick loss på egna erfarenheter. Bosse har jag till och med spelat fotboll både med och mot vid några enstaka tillfällen. Och tillbringat en god dag med den störste kanoniären av dom alla: Gunnar Nordahl. Slängt (ja, schasat) ut Gunnar Gren från mitt hotellrum och fått Tore Skogman att tro att jag var Björn Borg. (Det märkligaste man kan tänka sig, även om jag bar mask vid tillfället.) Har även lånat ut ett par sommarbrallor till Ralf Edström – satt perfekt på honom – spelat squash med Bob Houghton och gjort ett och annat tillsammans med Englands nuvarande förbundskapten. Stått bakom Jimi Hendrix i kassakön på Konsum i Göteborg, övertagit tennisskor och byxor från Stefan Edberg. (Samma storlek! Ytterligare en märklighet.) och fått höra att jag hade för långa gitarrnaglar av Maestro Segovia. Det har blivit ett och annat sammanträffande längs vägen. Men – trots att han var i Malmö för ett tag sedan – aldrig har jag som Per T träffat Bill Clinton.

- Hans fru Hillary var i Köpenhamn härom dagen. Jag passerade hotellet. Stort polispådrag, log vår lokale politiker.

Alla har vi – nästan – mött ”Lassie’.

Känner förresten en påg från Landskrona som umgåtts med Dolly Parton och kamrat ”Trumslagaren” har sett Paul McCarthny och George Harrison köpa skor. Det är rätt vasst.

Men störst av allt är givetvis ett möte med Bosse Larsson.

SITTA I BIL

- Det är väl nog så trevligt med en liten sportbil, sa ”Snickaren”. Men ska det va, ska det egentligen vara en rejäl amerikanare så man får ordentligt med plats och kan glida fram i tillvaron med ett behagligt muller. Det du!

Sen pekade han på en bild som visade hur det ska se ut. Han såg ut att vilja glida in i sätet direkt.

- Det är bara det där med pengarna, sa ”Byggare Bob”. Det kostar ju en avlöning att köra några mil så mycket som sådana drar. Ska man dessutom tanka full tank åker även pengarna man sparat till julklappar längre fram.

- Vad drar du själv? undrade ”Värmlänningen”.

- Två, tre öl … Inte mycket att prata om. Och jag är dessutom enkel att fickparkera.

- Men vad blir det för någonting? undrade ”Mannagrynskungen” och hoppades i smyg att han skulle få höra BMW. Hemlandsmärket. Men det är ju inte så amerikanskt.

- Säger ingenting, sa ”Snickaren”. Men tänk på en amerikansk president.

- Aha! ropade ”Provinsialläkaren”. Nixon! En bil utan extrautrustning.

- Nix on. Jag fattar. En cabbe, sa vår lokale politiker efter en stund.

MISSA LÄGET

- Ibland är man på plats, men missar ändå de avgörande lägena, sa gumman på gymmet.

Riktigt vad hon menade vet jag inte. Det handlade kanske om mer livsavgörande situationerna. Hon borde kanske bjudit upp när det blev ”damernas’? Eller tackat ja till sista dansen.

- Som att att vara på match, gå innan domaren blåser slutsignal och missa det avgörade målet, sa ”SkinnaLars”.

Så kan det vara. Vet en bror som tog sig 70 mil till Göteborg för att se Blåvitt möta Manchester United, firade rejält med pilsner bara att han kommit dit, gick på toaletten när det trängde på och missade alla målen hemmalaget gjorde. Det var något att berätta för dom är hemma.

Kom bara att tänka på det. I onsdagskvällen spelade Sverige fotboll  mot Island. Tanden värkte och behövde en pilla. Jag letade reda på en. Då gjorde Zlatan mål. Fado behövde gå ut som hundar gör ibland. Då Toivonen mål. En matta behövde tvättas. Stoppas in i maskinen. Då gjorde Island mål. Så där höll det på. Jag missade alla. Men det var ju inget viktigt. Bara en träningsmatch. Det ade varit värre att inte vlivit uppbjuden på ”damernas’.

SURPRISER

- I kväll ska jag överraska frun med att stå för middagen, sa vår lokale politiker.

- Vad blir det då; undrade ”Byggare Bob”. Kokta ägg?

- Nä. Det blir något från kineskrogen.

SKRIVSVÅRIGHETER

Någorlunda nyopererad får man ta sig till gym för rehabträning. Sådant som landslagspelare också går på. Men jag träffar inte på några sådana under mina stunder bland redskapen. Väldigt många olika människor. Skribenter och författare tycks dock överrepresenterade. Eftersom jag är en diskret typ, berättar jag inte vilka. Men många artiklar, böcker, TV-äventyr och scendramer har dom bakom sig. Förhoppningsvis även framför sig. Det är fortsatt kraft behandlingarna syftar till.

Vi utbyter böcker och erfarenheter innan vi tar oss till de olika maskinerna där våra kroppsliga färdigheter övas.

- Situation tyder på att yrket är slitsamt, sa den gamle redaktören. Men träning behöver vi. På alla plan. Våra tankeinspirerande, själsliga gym är dock av annat slag. Där dricks det inte sportdryck och där dras det inte i vikter kors och tvärs. Men dom är hälsosamma ändå.

- Man måste ju ut ibland, som ”Filosofen” sa.

FÖRST UT

Alla som publicerar sig har en dröm om att vara först. Från ett rejält scoop som avslöjar hur de stora elefanterna skor sig, till små tänkvärdheter.

Även om man sällan – eller strängt taget aldrig – är först, kan man i alla fall lura sig själv och inbilla sig att man är det. Att man är den förste som tänkt en tanke och sedan satt ord på den. Hur många gånger har jag t.ex. inte undrat varför de sänder sportnyheter i radio och TV över huvud taget när dom ändå säger: ”tabell och övriga resultat hittar du på vår hemsida”. Många. Men inte har jag kommenterat det.

Nu gör jag det. Men först efter att ha läst TV-krönikan i DN där just de tankarna finns med. Så inte är jag först.

Men jag har åtminstone sedan rätt långt tillbaka kommenterat vår lokala morgontidnings (Sydsvenskan) förflackning. Nu har andra tagit upp tråden. Huvudstadskorren Rune gjorde mig uppmärksam. Läs mer på vår hemsi … nä, nu skojar jag. Men läs här:

http://www.expressen.se/kultur/sarad-drake/

VIG SOM EN MÖRT

- Ingalunda. Snarare stel som en … ja, vad heter det?

- Pinne! sa vår lokale politiker. Förresten heter det vig som en katt. Vilket man inte är.

- Det är jag inte heller. Men jag tränar på det. Hur bär dom sig åt förresten?

- Vilka?

- Katterna.

- Dom bara böjer sig ditt dom vill för att kunna se världen på sitt vis. Låtsa som det regnar. Åt fel håll.

HEMMA!

Det kostar pengar att ordna sjungtävlingar. Bästa låten vinner sällan. I den ekonomiska krisen vill dessutom ingen vinna. Då måste man stå för nästa års arrangemang. I synnerhet vill inte Spanien vinna, har jag förstått. Hur ska artisterna då bära sig åt?

- Sjung en dålig låt, föreslog ”GrötLarsson”. Men alla var överens om att det receptet inte duger. Av kända skäl. Redan gjort.

- Kom av dig då, sa han sen.

Får vi vara med om en schlagertävling där alla försöker vara så dåliga som det någonsin går?

- Det går inte. Hela konceptet bygger på smaklöshet, som vår lokale politiker konstaterade.

Och apropå ”Ogy’. Visst är man glyttig. Men hemma är alltid bäst. Sen får dom sjunga som dom vill i A-badjan.